Sol i nacken

Vår … Eller ska man kalla det sommar? Som att vakna för tidigt efter en sömnfattig natt – naturen har sin egen gång, men upprepningarna är framför näsan. Körsbärsträden blommar i Kungsträdgården och på framsidor till helt vanliga hyreshus. Ett träd som någon fotograferar med sin mobiltelefon. Förväntan i luften och en gulare, självlysande grönska i motsats till den mättade motsvarigheten som infinner sig redan i juli. Melankolin, ofrånkomlig, men det går inte att definiera den närmare. Den byts ut mot ett ljuvt, milt vemod som kommer när stressen lagt sig. Har vi gjort naturen förvirrad?

När jag går över Odenplan sprids jord- och blomdoft från tälten där försäljarna just i dag, den 24 april, inte har mycket att göra. Jag kliver över stenplattorna som är blöta av vattnet ur handlarnas slangar och minns förra sommarens torka. Blomsterförsäljarna är uppmärksamma på människorna som passerar. Det är en ganska lugn förmiddag, hur lugn en plats som nya Odenplan nu kan vara. Jag rör mig bort mot Karlbergsvägen och svänger in på Västmannagatan där jag väljer den solbelysta trottoaren. Promenaden som är slentrianmässig, inget man lägger märke till eftersom jag går den varje dag, känns plötsligt. Jag finns i stegen och i ögonblicket då solen fäster i nacken, tillgodogör sig biten av hud mellan hårfäste och kragen på jackan. Jag registrerar restaurangen, tobaksaffären, bageriet, bilhallen, frisersalongen, skönhetskliniken och bilarna i prydliga rader. Jag traskar över innergården där grannarna redan ställt fram utemöblerna och där unga föräldrar grillar åt sina barn.

Jag låser upp dörren till lägenheten på fyra trappor och lirkar av mig skorna, ställer väskan på hallgolvet och öppnar dörren till balkongen. Promenaden mellan Odenplan och Vanadisvägen är aldrig sig lik. Men jag har redan glömt hur den känns.