Lagunstaden

I poeten Joseph Brodskys Vattenspegel får den av översvämningar i närtid drabbade staden ett alldeles särpräglat ljus. Såhär avslutar Brodsky sin pärla till betraktelsebok över Venedig, skriven för trettio år sedan (i översättning av Bengt Jangfeldt, utgiven på Bokförlaget Faethon):

Jag upprepar: vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare. Själva delvis vatten tjänar vi skönheten på samma sätt. Genom att sköljas av vatten förbättrar den här stan tidens utseende, förskönar framtiden. Det är det som är den här stans roll i universum. För staden är statisk medan vi rör oss. Tåren är ett bevis på det. Ty vi försvinner och skönheten blir kvar. Ty vi är på väg mot framtiden medan skönheten är det eviga nuet. Tåren är ett försök att dröja sig kvar, stanna kvar, bli ett med staden. Men det är mot reglerna. Tåren är en atavism, framtidens hyllning till det förflutna. Eller så är den resultatet när man subtraherar det större från det mindre: skönheten från människan. Detsamma gäller kärleken, ens kärlek är också större än en själv.

VÅR

Dammet i luften känns.

Kvittret när byggarbetsplatsen vid kyrkan inte längre är en byggarbetsplats, om än bara tillfälligt. Sången tillfällig den också, liksom det mycket speciella stoffet från gatan som kylan annars absorberar.

Att lossa halsduken och låta den glida ner över magen, knäppa upp jackan för att värmen stiger där inne, känna lättheten ner i lungorna som inte stänger sig för världen.

Fyllas av optimism för att solen lyser när den inte borde lysa. När allt visar sig för första gången, i något simpelt – för det mesta pågår som vanligt. Njutningen i att se sig själv på andra sidan.

Och det handlar inte om ljuset, om förändringens låga.

Snarare om hoppet, kärleken och allt det andra.

///

SPRIDDA NOTERINGAR

Någon steker bacon till lunch. Överblommade buskrosor avger lätt doft om man går nära. Kyrkklockor på Kungsholmen dånar över Södermalm.

Tegelbruna plantor fast det i själva verket är väggar.

Hur ska viljan dämpas?

Plastfilm singlar för vinden.

Reflektion krävs för att inte fastna i verkligheten. Kontakt med verkligheten krävs för att inte förlora sig i tanken.