Det samtida är det otidsenliga.
Starkare än viljan lever slumpen våra liv. Viljan bänder. Slumpen sker. Vanligt är att styras men först i efterhand inse att vi var hon som frös men bet ihop för att den hon älskade ville röka färdigt sin cigarett.
Följa den så kallade egna vägen men försöka att inte klandra sig själv när saker inte går som de ska.
Abstraktioner är skydd mot världen. Konkreta föremål speglar vår identitet, i synnerhet efter en tids frånvaro. Vi behöver självomsorger och en god samtalspartner. Utsatthet kan vara många saker.
Viljan må vara egoistisk.
Svarta havet
disig grundval, flimrig havssång
i öken tror jag mig ha släppt ut viljan
sandlagret bränns och kvar är mannen
i den amerikanska flaggan
Som är allt annat
än amerikan.
färger stänger ögonlocken och oklara dofter fördelar dem
sedan värme,
ren värme
som från ett element
människor i badanpassade kläder
kroppar utan ändamål
en grop ska bli en pool, en pool fylld av hår
svalka, bränder
skyfall när ökenleda tar över
Lycklig är den som i konsten vistas eller i Gud känner
att det inte spelar någon roll
hur framtiden försvinner
men minst av allt nuet
Job och Psaltaren och Klagovisan
göra det lätt för sig
kaprifolblomman vid svarta havet
har en särskild rundning
liksom stenarna
som doft ej kan beskrivas
som ord ej kan läggas
Telefonarkiv
KUNGSHOLMEN. FEBRUARI 2018
Snöyran sväljer Fridhemsplan i ett nafs.
Tystnad råder när världens ensammaste fågel dör.
Biståndsarbetare diskuterar nattflyg till Nairobi på buss nummer sextioett nedför Hantverkargatsbacken. Den gör en avstickare bland grannhusen, grinden till Norr Mälarstrand. Folkhemsromantik och surdegens ankomst till Sverige.
Jag ser på goretexjackorna vad de arbetar med.
Tegelfasaderna vid Åhléns och navet på holmen där jag växte upp. Den som uppfann mexiteglet brydde sig säkert om väder och vind. Väntan vid en busshållplats och möjligheten att inta miljön, koka ner den och spjälka den i fristående bildrutor. Tristessen är kravlös och en fiende som vi sällan ser numera.
En gång hade jag kungsbalkong och bodde på John Ericssonsgatan.
Tragisk kärlek
Publius Ovidius Naso (43 f. Kr.-17/18 e. Kr.) räknas till en av företrädarna för guldåldern inom romersk poesi. Han var mannen som avbröt sina juridikstudier för att ägna sig helt åt diktande. Även om taket för vad som fick uttryckas var förhållandevis högt i det antika Rom, väckte hans djupdykningar i den mänskliga kärlekskonsten och erotiska frispråkighet, anstöt. Under kejsar Augustus styre tvingades Ovidius därför i landsflykt till Svarta havet och återvände aldrig till hemlandet Italien. Han hann dock precis slutföra det stora diktverket Metamorfoser där förvandlingen är den litterära motorn i ett antal mytologiska berättelser.

Det är även i detta samlingsverk som berättelsen om Narcissus återfinns. Det är knappast okänt för någon varifrån ordet narcissism kommer, och många är också bekanta med myten som delvis har sin motsvarighet hos vår fornnordiske tillika skönspelande Näckengestalt. Vad myten visar, vilket är intressant i ljuset av dagens underförstådda hyllningskör av självupptagenheten, är att såväl den som är föremål för den självbespeglande, tragiska egenkärleken, det vill säga jaget liksom offret för den, den ignorerade omgivningen, ingår i samma destruktiva dans.
Noréns dagböcker
Etiketter är frestande att fästa på ett konstnärsskap. Som den att Lars Norén skildrade den borgerliga människans neuroser. Men etiketterna har problemet att de reproduceras och därmed vattnar ur vad de en gång försökte, i vissa fall rättmätigt, beskriva. Vi gör oss alla skyldiga till tanke- och meningsreproduktion; språket närs av klichéer och därför blir så mycket i bästa fall en trist igenkänning. Formen och infallsvinkeln gör att teman kan varieras. Innehållet är mer begränsat då det mesta finns upptaget i vår kultur. Det är ingen lätt utgångspunkt, det kan rentav vara förgörande för den som fattar pennan.

Vårt liv fortsätter utan oss, efter oss. Plötsligt säger någon att vi inte finns längre. Att vi inte har funnits. De talar om oss som om vi inte finns, redan medan vi lever. Det är en befrielse. Det är som om snön föll över våra liv tills vi vore borta. Som om vi vore skuggor från döda träd.
Ur ”En dramatikers dagbok”
Edouard Levé
2015 kom jag över en intressant artikel i brittiska Newsweek. Artikeln hette ”Why Men Are Killing Themselves” och byggde på en kartläggning som visade att män födda mellan 1962 och 1967 i Storbritannien var överrepresenterade i landets självmordstal. I samma veva hade jag fått nys om ett franskt författarskap som bara några år tidigare introducerats i Sverige.
Författaren hette Édouard Levé och föddes den första dagen på året 1965. Tio minuter över tre på eftermiddagen, men inte i Storbritannien utan i Frankrike.

Fyrtiotvå år, nio månader och fjorton dagar senare skulle han ta sitt liv. En måndag – den veckodag då flest tar livet av sig enligt både en tysk och holländsk studie. Det var också tio dagar efter att Levé hade lämnat manuskriptet till boken med namnet Suicide till förläggaren Paul Otchakovsky-Laurens på förlaget P.O.L på rue Saint-André-des-Arts i Paris sjätte arrondissement. Suicide eller Självmord som blev den svenska titeln sades handla om en väns självmord tjugo år tidigare.
Valérys aforismer

Man bör vara lätt som fågeln, inte som fjädern.
Uppvaknandet ger drömmarna ett rykte som de inte förtjänar.
Våra sanna fiender är tysta.
Ett klart sinne begriper att det inte förstår.
En uppriktig människa säljer sig varken till djävulen eller ger sig själv till Gud.
—
* Egen översättning. Noteringar ur Tel quel (Éditions Gallimard, 1941). Målning: Giacomo Balla, Vitesse abtraite + bruit (från Folios utgåva 2001).