I poeten Joseph Brodskys Vattenspegel får den av översvämningar i närtid drabbade staden ett alldeles särpräglat ljus. Såhär avslutar Brodsky sin pärla till betraktelsebok över Venedig, skriven för trettio år sedan (i översättning av Bengt Jangfeldt, utgiven på Bokförlaget Faethon):
Jag upprepar: vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare. Själva delvis vatten tjänar vi skönheten på samma sätt. Genom att sköljas av vatten förbättrar den här stan tidens utseende, förskönar framtiden. Det är det som är den här stans roll i universum. För staden är statisk medan vi rör oss. Tåren är ett bevis på det. Ty vi försvinner och skönheten blir kvar. Ty vi är på väg mot framtiden medan skönheten är det eviga nuet. Tåren är ett försök att dröja sig kvar, stanna kvar, bli ett med staden. Men det är mot reglerna. Tåren är en atavism, framtidens hyllning till det förflutna. Eller så är den resultatet när man subtraherar det större från det mindre: skönheten från människan. Detsamma gäller kärleken, ens kärlek är också större än en själv.
