Kan Buddha ha reinkarnerats i bebisen? Det ser så ut på kroppsform och hållning. Liksom det manifesteras i det lilla livets totala ögonblicksnärvaro där inga perspektiv, varken framåt eller bakåt, existerar.
Kategorier
Kategorier
Social isolering under renässansen
I en tid av isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är nu essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.
Personliga reflektioner som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man enkelt kunna beskriva Michel de Montaignes essäistik. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Formerna för hur en skrift ska se ut är dessutom strikta. Montaigne tar sig därför an något outforskat, en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Dock är han inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Men det är Montaigne som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han drog sig undan.
Kategorier
Mötet som blev ett liv
Han bor i mina drömmar
Lever i mitt språk
Känner det jag tänker och tänker där jag står
Vårt möte blev ett liv
En vind som tog mig med
Men ord är ofta stumma. När ingenting är svårt
Och skatten som vi delar
är få som kan förstå.
Inuti mig bor två hjärtan som rymmer hela världen.
//
Kategorier
Undvik folksamlingar
Redan Seneca varnade för dem i Breven till Lucilius (översättning Bengt Cavallin).
Du ber mig tala om vad jag menar att du särskilt ska undvika. Folkmassor! Dem kan du ännu inte ge dig in i utan risk. I varje fall ska jag erkänna min egen svaghet: jag kommer aldrig hem med samma karaktär som jag gick ut med; något av det som jag har bragt till ro råkar i oordning, något av det som jag har drivit på flykten vänder åter.
Kategorier
Lagunstaden
I poeten Joseph Brodskys Vattenspegel får den av översvämningar i närtid drabbade staden ett alldeles särpräglat ljus. Såhär avslutar Brodsky sin pärla till betraktelsebok över Venedig, skriven för trettio år sedan (i översättning av Bengt Jangfeldt, utgiven på Bokförlaget Faethon):
Jag upprepar: vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare. Själva delvis vatten tjänar vi skönheten på samma sätt. Genom att sköljas av vatten förbättrar den här stan tidens utseende, förskönar framtiden. Det är det som är den här stans roll i universum. För staden är statisk medan vi rör oss. Tåren är ett bevis på det. Ty vi försvinner och skönheten blir kvar. Ty vi är på väg mot framtiden medan skönheten är det eviga nuet. Tåren är ett försök att dröja sig kvar, stanna kvar, bli ett med staden. Men det är mot reglerna. Tåren är en atavism, framtidens hyllning till det förflutna. Eller så är den resultatet när man subtraherar det större från det mindre: skönheten från människan. Detsamma gäller kärleken, ens kärlek är också större än en själv.
Dammet i luften känns.
Kvittret när byggarbetsplatsen vid kyrkan inte längre är en byggarbetsplats, om än bara tillfälligt. Sången tillfällig den också, liksom det mycket speciella stoffet från gatan som kylan annars absorberar.
Att lossa halsduken och låta den glida ner över magen, knäppa upp jackan för att värmen stiger där inne, känna lättheten ner i lungorna som inte stänger sig för världen.
Fyllas av optimism för att solen lyser när den inte borde lysa. När allt visar sig för första gången, i något simpelt – för det mesta pågår som vanligt. Njutningen i att se sig själv på andra sidan.
Och det handlar inte om ljuset, om förändringens låga.
Snarare om hoppet, kärleken och allt det andra.
Kategorier
Dagar före julafton …
När gryningen tar en med sig och hjärtat slår.
Några droppar kaffe. En clementin. Svisch, svisch där ute.
Jag vänder på klapparna och ser upp mot det blå.
Kategorier
Sublimast av allt
Funnen här på jorden.
Grenar sträcker sig mot evigheten.
Och värdet av ett liv.