MARIANA EHRENKRONA

Först måste författaren bli oberoende av sin omgivning, sedan av sig själv. När författaren är oberoende av sig själv kommer oberoendet av omgivningen att te sig självklart. För hur kan omgivningen ha något med författaren att göra när författaren inte har med sig själv att göra? Först när verket är helt och hållet självständigt, en röst ur frihet, är det något att ha.  

// Man skjuter upp saker till morgondagen tills man en dag inser att morgondagen är graven. //

Du reste,

men kom aldrig fram.

Du stannade, 

och såg en stump 

som liknade en väg,

utan instruktion

Ett vägskäl 

av utlagda spår

En synvilla

på de vita sidorna

mellan olästa böckers ryggar

Mellan en öken och en ocean

att se ner på

För att räkna stjärnorna 

genom att titta upp

och begrunda

stigen som vandrar

genom stenarnas grus

Genom natten

till uppförsbackarnas sus

till nästa anhalt 

till fågelsången 

och skuggan av ljuset

Som lyser i din hand

Det finns människor som är osäkra och blir säkra först när de hittar någon att härma. Sedan finns det människor som härmar och känner sig osäkra till dess att de börjar vara sig själva. //

En avlång garderob tapetserad med hortensieimitationer och utanpå försedd med en rund knopp med små skimrande stenar i. När man öppnar garderobsdörren som är slarvigt blåmålad på insidan möts man av en unken, sval och fränt instängd doft. På vadderade galgar hänger a-linjeformade bomullsklänningar med runda kragar, kortärmade frottétröjor med dragkedja i mitten, breda bälten i glansig PVC-plast, stormönstrade städrockar och skotskrutiga minikjolar. Där hänger randiga polotröjor och mintgröna polyesterblusar med krås, en ensam militärjacka i mörk mocka och en grovt virkad trekantsbikini. En oljig hinna vilar över tygerna som är stela, spruckna på sina håll eller som bleknat, tappat färgen eller sjunkit ihop. Färgerna är mättade, dämpade, annorlunda, samtliga med en gul ton i sig. Några klänningar ser knappt använda ut och ändå har de samma lätt mögliga, svala, sega membran runt sig. En tröghet uppstår av att dra fingret på en kavaj i fuskläder som krackelerat runt de markerade axlarna, smulats sönder i ärmen och släppt i huvudsömmarna. I halsen på en ärmlös skjortklänning som även den ser orörd ut, viskar en Domuslogotyp nästan osynligt. Flera av de lite längre kjolarna i varmt färgad ull har påsydda metallskärp för att markera midjan och de pressveckade gabardinbyxorna med höga linningar, hänger prydligt dubbelvikta. Också de till synes oanvända.

IN THE ABSENCE OF GOD, THERE ARE MANY BAD COPIES. 

AND DEVOTION REMAINS AS STRONG AS IF THERE WAS SUBSTANCE TO IT.

I den moderna staden blundar man för döden.

Kyrkan är igenbommad, en »färdigköpt trösteplats« som liknas vid ett »postkontor på en söndag« (Rilke, Rainer Maria 1951, s. 87).