Kategorier
Du blir bara vackrare och vackrare. Alltid vid min sida. Under oss vecklar kärleken ut sina blad.
Jag tänker på Sisyfos stenklot. Det som rullas upp på toppen av berget för att genast rulla ner igen. Vi måste föreställa oss Sisyfos lycklig, säger Camus i slutet av sitt verk där han undersöker myten. Men vari består lyckan? Camus sätter punkt och lämnar resten åt läsaren. Är sensmoralen att om livet kantas av ständiga misslyckanden, måste lyckan ligga i accepterandet av detta faktum? Eller bör vi tillvarata stunderna inom ramen för Sisyfosarbetet? De som lyser upp tillvaron, fyller den med innehåll och färglägger vad som annars hade tett sig grått och meningslöst? Rörelsen är inte alltid framåt, men den är där och vi måste bejaka den. För även om vi misslyckas nästa gång och nästa, likt den rullande stenen ständigt rullar ner från toppen, misslyckas vi kanske bättre denna gång för att låna ett uttryck från Beckett. Och även om vi uppnådde allt vi önskar och drömmer om hade vi ändå inte varit nöjda för då hade vi letat efter sådant som vi ännu inte uppnått eller åstadkommit. Eller sett felen och bristerna hos oss själva och inte tyckt att vi förtjänade framgången.
Schopenhauers tes, som han grundar i den österländska tanketraditionen, om att begären bara avlöser varandra stärker idén om att måluppfyllelse inte är lösningen. I uppförslutet är ansträngningen i första hand det utmanande, men det är snarare det mentala nederlaget av att tvingas börja om som är det övergripande hindret. Det stoiska i att inte ge upp trots att det känns utsiktslöst är då vägen till det lyckliga tillståndet. Livet blir inte längre absurt förutsatt att vi är någorlunda tillfreds på vägen. Man kan gå till Jobs bok för att få bekräftat att vi inte alltid får lön för mödan. Vi kan göra allt rätt och ändå inte få den utdelning som vi hoppats på.
Vladimir och Estragon i Becketts mest kända pjässtycke har inte gett upp om sin Godot. Men de agerar som om de hade det. Frustrationen i uppförsbacken till berget kan tyckas jobbigare i stunden men ger en inre frihet och frid när den övervinns. De två hattbeklädda herrarna sätter förhoppningen till något annat än sig själva, någonting därute och genomfars därför aldrig av tillfredsställelsen som det innebär att ha försökt agera eller ta saken i egna händer. All tid går till väntan, en väntan som till slut blir väntan på den egna döden. Men de slipper bli besvikna.
Högsommar och skiftande moln.
När staden tystnar öppnar sig stunden och gatorna breddas.
Som att befinna sig i ett aldrig sviktande nu.
Under våren gjorde ett virus att besöken på Kungliga biblioteket som äntligen blivit en eftermiddagsrutin, uteblev när staden ödelades och restriktioner infördes. Sakta men säkert har de rödfärgade avsnitten blivit svarta men sedan min dotter föddes har jag över huvud taget inte öppnat dokumentet och skrivaren intill hennes säng dammar. Fördelen med en uppsats i litteraturvetenskap är att den inte, som en nyhetsartikel, tappar i aktualitet. Det gör detsamma om uppsatsen blir färdigställd nu, om fem eller tio år. Det är också vad som ligger uppsatsförfattaren i fatet. Uppskjutandet är möjligt just därför. Ängsligheten kan accepteras när det inte finns begränsningar. Mitt barn begränsar mig på ett hälsosamt sätt. Jag tvingas kväva ångesten som finns i det icke-skrivna. Eller ångesten i det skrivna. Jag måste sätta i kontakten till den dammiga plastmaskinen som med sin klumpiga form är allt annat än tilltalande men som tuggar ut sida för sida och ger en spegling av det som bara är redigeringsmaterial än så länge. Och jag har börjat dokumentera arbetet. Det banala i en sådan dokumentation är som att bevaka väderprognosen – man vet inte vad det ska vara bra för men det känns tryggt på något sätt.
I flera års tid har jag skrivit varje dag. Så är inte fallet längre. Bokstäverna väger tungt. Klyschan om det vita arket stämmer allt för väl. Stunderna som meningarna har för att fastna blir heliga. När jag skriver dagligen förloras känslan av exklusivitet eller rättare sagt, den uppstår aldrig. Orden och formulerandet blir som ett hushållsarbete, något som måste avverkas. Därför är pauser, uppbrott och vila från skrivarsysslan det som får den att kännas rolig igen. Nu kan jag minnas saker utan att ha satt ord på dem. Minnas dem som en rad förnimmelser, punkter där tid och rum binds samman, en perfekt sammansmältning av förflutenhet.
Som min dotter på Södersjukhuset det andra dygnet på hennes hittills korta liv. Blåmärket och bulan efter sugklockan. Mikrovågsugnarna. Smörgåspåläggen. De vackra klipporna runt Årstaviken. Ett glittrande och stilla ytskikt i den dämpade kvällssolen. Helikoptern som landade utan att någon klev ur den.
Eller min dotter och jag på Barnhusbron efter helgmiddagen hos mina föräldrar. En himmel med inslag av rött, rosa och blått. Folktomt och nästan inga bilar. Promenaden längs Dalagatans uteserveringar. En tyst Vasapark.
Eller min dotter sovandes härom natten. Allt medan jag lyssnade till mullret utanför och stängde alla fönster. Eller då jag möttes av ljuskäglorna, snarlika dem som hennes far och jag skildes åt till den där junimorgonen för drygt tre år sedan.
Kan Buddha ha reinkarnerats i bebisen? Det ser så ut på kroppsform och hållning. Liksom det manifesteras i det lilla livets totala ögonblicksnärvaro där inga perspektiv, varken framåt eller bakåt, existerar.
Kategorier
Social isolering under renässansen
I en tid av isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är nu essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.
Personliga reflektioner som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man enkelt kunna beskriva Michel de Montaignes essäistik. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Formerna för hur en skrift ska se ut är dessutom strikta. Montaigne tar sig därför an något outforskat, en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Dock är han inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Men det är Montaigne som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han drog sig undan.
Kategorier
Mötet som blev ett liv
Han bor i mina drömmar
Lever i mitt språk
Känner det jag tänker och tänker där jag står
Vårt möte blev ett liv
En vind som tog mig med
Men ord är ofta stumma. När ingenting är svårt
Och skatten som vi delar
är få som kan förstå.