På ett gods på den ryska landsbygden har tiden sprungit en familj förbi. In i det sista blundar den för sitt öde. Där finns ett par vackra träd som blommar en gång om året och bär frukt vartannat. Föga lönsamma, föga motiverade på den mark som snart ska utvinnas av framtidens krafter. Dramat Körbärsträdgården av Anton Tjechov behandlar modernitetens dilemma.
»Kan vi inte smida oss en annan så får vi leva med den tid vi har«, konstaterar den ryske poeten Osip Mandelstam. Ett antal decennier tidigare försöker sig hans ryska litteraturbröder på att formulera ett epokskifte som blivit kännemärket för den ryska 1800-talslitteraturen — klivet in i moderniteten. Dostojevskijs Brott och straff behandlar sekulariseringen och vart moralen tar vägen när Gud är död (dödförklaringen sker dock senare, 1882 av Nietzsche), och Gogol har i sin novellkonst skildrat staden under både hotfull och möjliggörande omvandling. Ryssland går dock inte lika snabbt framåt i industrialisering och utveckling som många europeiska länder varför Marx spår att revolutionen som ska befria arbetarna ur sina bojor kommer ske någon annanstans. Verkligheten ska bli en annan. Men i Ryssland finns inte bara nya politiska rörelser som den anarkistiska eller ett gryende hat mot tsaren utan också en konservativ vägran, ett motstånd mot de samhälleliga och sociala förändringarna bland de som besitter privilegier. Nationalism, nostalgi och sentimentalitet följer med denna vägran och detta återfinns hos familjen Ranevskaja i Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården.
