MARIANA EHRENKRONA

jag tömmer mina fickor i ett gungande hav

i väntan som förklädd till sömn

alstrar värme

jag tömmer mina ord i tomma skal

i fickor som saknar färdigheter

i dräkter utan sömmar

kragar utan reling

jag tömmer orden i väntan

på det som är

som aldrig kommer, som aldrig var

tömmer dem

och fickorna

munnarna,

klädesplaggen

bak i huvudet

i förundran, förväntan

och jag

ett spegelblankt brottstycke

i svallet av en svunnen dag

LITTERATURVETENSKAP

Om jag arbetar inåt, mot kärnan för att upptäcka att jag måste ut igen, från det centrerade till kanterna. Om jag ser min egen spegelbild i fönsterglaset med snön utanför, drivorna av fruset regn, gråa liksom asfalten … Allt är broar, ordsammansättningar. En vetenskap om litteratur är en vetenskap om prepositioner, positioner, utsiktsplatser. Dessa sammansmälter och är olika beroende på hur jag ställer in siktet, vrider kroppen. Det hade kunnat bli ett sorgligt äktenskap, det mellan böckerna och vetenskapen men jag tror att där finns något att hämta. Förutom då jag känner mig lurad, då jag känner huden särskilt tydligt och tänker: det här går inte! Jag prövar något nytt, vänder blad, letar mig framåt, bakåt, uppåt och neråt. Jag har en bok av Samuel Beckett bredvid mig. Den kräver sin analys, det är något som blir till i systematiserandet av ord, det kan jag inte förneka men i insikten om teorin som ett sätt att rama in – likt fönsterrutan ramar in snövallarna – får jag inte glömma upplevelsen …

KRITIKERN

Kritikern som apparat, som förmedlare av en apparats funktionssystem. Kritikern ger bruksanvisningen, ibland inte mer än så, ibland mer än verket tillåter. Kritikern läser det sämre, bättre, djupare, ytligare. Reflektorn, en kritisk röst. Det glänsande exemplaret i brevlådan. Expertutlåtandet. Sågningen vi minns, hyllningarna vi inte minns. Nej, kritikern är ingen recensent. Det vore att reducera denne till en maskin av omdömen. Och utan kritiken? Vad vore litteraturen då? En konsumtionsvara? Ett skyltningsexemplar? Kritikern ger verket tyngd, något att falla tillbaka på. Men det kan stå och falla med den, raderna av surt eller sött. Maktfaktorn är ett faktum. En kopp dåligt kaffe, sömn på fel sida och ett omdöme därefter. Initierat kunskapsletande, referenser och ett långt liv av läsande. Kritikern behöver litteraturen men behöver litteraturen kritikern? Smakutgjutelser eller litterära analyser? Jag ser min kritiker i en svart kavaj och i en lika svart polotröja på Dagens Nyheters nyrenoverade kulturredaktion när jag är sexton år och vill bli journalist. Litteraturkritikern öppnar något för mig, min nyfikenhet väcks. Men jag är medveten om förmågan till ödeläggelse. Tudelningen är en del av världen, det som inte går att dela itu, går heller inte att bygga upp.

Många är de som vill uttrycka sig konstnärligt, men väldigt få, en rungande minoritet av dessa skapande individer är vad jag skulle beteckna som konstnärssjälar. Att ha ett skaparbehov och en vilja att uttrycka sig är inte detsamma som att vara ett med sitt uttryck utan att det blir konstlat eller manierat. Någon som framhäver sig som konstnärssjäl är det sällan. I stället finner vi dem ofta i en sorts andlig och samhällelig periferi. Det är inte ens säkert att de sysslar med skapande verksamhet. Kanske går de till ett »vanligt jobb« och dagdrömmer sig igenom tiden med den inre vantrivsel som ett sådant arbete framkallar och med följden att de gravt underpresterar. I skolan ansträngde sig dessa individer inte nämnvärt eller fick ojämna betyg eftersom sådant som inte intresserar dem, ignoreras.

Sedan unga år är konstnärssjälarna också ofta konsumenter av allehanda sinnesvidgande substanser som frambär verklighetsflykt, minskar känslan av utanförskap eller behandlar den psykiskt avvikande personlighet som de tycker sig ha. De är udda existenser som har svårt att bejaka sin excentricitet eftersom omgivningen i regel vrider sig nervöst eller ställer sig allmänt oförstående till den. Känslan av att vara född annorlunda löper som en tråd genom uppväxt och sedermera vuxenliv och tenderar att behöva dövas eller mildras allt eftersom konformism och anpassning visar sig vara svårt eller omöjligt. Detta är också någonting som den självdestruktiva sidan eldar på. Ett skaparliv som får blomstra verkar skyddande, men om ansvaret som ett unikt kall eller en begåvning utöver det vanliga bär med sig, avfärdas eller inte tas på allvar riskerar i stället avgrunden att bli anhalten. Kombinationen substansmissbruk och skapandeliv är en gammal kliché och att konstnärssjälen tar till kemiska preparat som ett skydd, ett pansar mot världen, ingen nyhet. Samtidigt kan det ibland gynna frisättningen av den så välbehövliga kreativiteten och idéerna, men då mestadels i unga år innan de fysiska följderna av ett missbruk visar sig. Högkänsligheten är emellertid ett personlighetsdrag som konstnärssjälen måste leva med. Neuroser, ångestattacker, tvångs- och upprepningshandlingar likaså, liksom vanföreställningar, social isolering och depression.

# För att se sin samtid måste man bada i det förgångna.

# Om man älskar någon är man blyg att visa det öppet. Där finns inget att bevisa, bara en genans över hur lyckligt lottad man är.

# Beundran är i regel ordlös, översvallande beröm, kompensatoriskt.

# Vänskap är en tunn tråd på vilken förtroenden och kompromisser vilar.

# Barn kan vara oändligt vackra och oändligt trumpna.

# Inskränkthet är rädsla ackompanjerad av övertygelsen om att man besitter yttersta tolerans.

# Viljan att vara till lags är lika delar empatistyrd som åsidosättande av uppriktigheten.

# Att göra som Faust och göra det oreflekterat: tidens dussinindivid.

# Flera lager hos en människa märks i blicken. Hon befinner sig samtidigt någon annanstans och först den som ser hennes avlägsna paradis kommer förföras av närvaron.

# Det är lätt att förirra sig när man leds av tron att det går att ledas.

# En man som man älskar är intagande i varje rynka, i varje mening som sägs vid frukostbordet.

# Oron är snöflingor som man tror ska smälta när de når marken.

# Att arbeta är att ta semester från att ta hand om ett hem. Att arbeta är att lyda. Att ta hand om ett hem är att vara sin egen chef.

# Freud kan man skämta bort för att han stundom träffade skrämmande rätt — kokainstinn, kåt och kedjerökande. Och en smula vilse i nattmössan.

# Ett ansikte som lever är ett ansikte som skriker ut en känsla utan ord.

# Mannen upptas av kvinnans skönhet, men förmår aldrig relatera till barnafödande, denna existentiellt hisnande erfarenhet. Därför finns det knappt någonting skrivet om förlossningar i (den manliga) litteraturen, men desto mer om kvinnlig skönhet.

# Skrivande är ett begär, en livsstil och en urusel källa till inkomst. Likaså konsten: en lyx, en glädjekälla, ett hisschakt.

# Trygga vägar är tröttsamma. Motgångar, lika nyttiga som ensamhet. Ödmjukhet kommer av att man förlikar sig med att alla man älskar ska dö och att man själv ska dö ifrån dem man älskar. Oförutsägbarheten i det inre livet, en nervtråd, ett ljuvligt gift.

# Avund är en bitter drivkraft.

# Nostalgi är återuppväckande av epoker som man aldrig levt i även om man levde då. De var alltid annorlunda när de pågick.

# Familjen kan vara den främsta källan till lycka och olycka.

# Krig vanställer förnuftet, stryper medkänslan och torterar det som finns kvar av mänsklig värdighet.

Järnjalusin är sedan länge uppdragen. Det som kvarstår av muren, en turistattraktion. Ruinerna efter ett fallande ideologiskt skrytbygge, plundrade och sedermera återuppbyggda med visioner om en ny storhetstid.

De politiska morden i den före detta stormakten: vardagsmat. Liksom krigen. Tjetjenien, Georgien, Syrien och landet man kallat Lill-Ryssland.

Förföljelser av oppositionella byggd på förföljelsemani. Förgiftningar som skapar rubriker. Fängslanden av oliktänkare, dissidenter. Ingen och inget får hota den rådande regimen. Förrädarna och fienden straffas hårt.

I vakendrömmen inleder Ukraina ett romantiskt förhållande med sin storebror. I verkligheten spills ännu mer blod på en gangsters bleka händer.

Människor flyr och familjer splittras. Jag tänker på Raskolnikov när han överväger att dränka sig i floden Neva. Begår Ryssland ett långsamt självmord?

Inget är så meningslöst. Jag förstår plötsligt första halvan av 1900-talets författarkår och dess besatthet av krig. Det finns inget försvar, bara obegriplig attack.

Jag förstår bättre hur det är att omges av våld beordrat av någon som helt förlorat moralen. Om det ens funnits någon.

Rökridåerna mellan Kreml och resten av världen är som röken efter raketerna som exploderar så att byggnader och bostadshus pulvriseras. Bilderna är starka: barn i bussar på väg ut ur ett hemland i brand. De bryter ihop av oro och saknad av sina fäder och bröder. En askgrå kropp forslas ut ur en rasmassa. Söndersprängda kvarter och kärnkraftverk i lågor. Nyfödda som tar sina första andetag i en mörk källare. Ingen mat. Ingen el. Snart inget vatten i flera ukrainska städer.

Imperialistens armé imponerar inte särskilt. De unga vilsna männen är insatsen. Det är inte första gången man offrar dem hej vilt. För kaptenen vid rodret i Moskva är fast besluten att vinna och han är nöjd med insatsen hittills. Fler och fler städer läggs under den invaderandes fötter.

Drömmen om Postsovjet är … skönmålad, stickande, hotfull. Det finns lika mycket vansinne som kallt beräknande hos arkitekten. Oskyldiga får betala priset. Varje dödstal är en påminnelse om lögnernas förmåga att rättfärdiga de mest fruktansvärda handlingar. Hatet växer.

På gamla tevebilder glöder ögonen hos det släta stenansiktet i Jeltsins palats. Han verkar ha planen klar fast få vet om den. Dem han vill hämnas, dem han vill förgöra, det som han vill bygga i drömmen. Ännu i sin linda i den ryska vilda västern.

Landet är nu ett sorgligt kapitel, utfryst och bespottat, ekonomiskt och politiskt. Få trodde att Sovjetunionen skulle upplösas. Få trodde att invasionen av Ukraina skulle bli så skoningslös. Få tror att Putin kommer falla.

Och här står vi. Med en ny verklighet i famnen, en overklig tid, en tid av sorg. Först pandemin och nu detta. Ur askan i elden. Hoten lever inpå oss. Europa skälver. Gränserna gungar. Människor flyr. Vi ruskas om och ber om fred, men allt talar för att det kommer bli värre.

Jag tillhör en bortskämd generation. Krigen har varit för långt borta geografiskt eller för historiska, för abstrakta. Vi har ägnat oss åt annat, vi har kanske inte förstått allvaret i en erfarenhet som vi inte gjort själva. Vi har tagit saker och ting för givna, beklagat oss över småsaker.

Jag måste lägga allt åt sidan ett tag. Det som pågår lämnar inget utrymme åt hårklyverier. Det finns bara medkänsla och ilska kvar.

Att ta del av svensk kulturdebatt är som att äta överkokt pasta som kocken inte ber om ursäkt för, eller utger för att vara något annat än just överkokt pasta. Det är att få vidbrända åsikter nermalda i en brännande hals och samtidigt kippa efter luft i form av en originell tanke eller en argumentationslinje som bygger på annat än de vidbrända åsikternas malande tyranni.