MARIANA EHRENKRONA

Lagren mellan mig och träden när de inte doppar sina barn i spegelblanka sjöar.

Rysk poet och essäist av judisk härkomst, född 1891 i Warszawa, uppvuxen i Sankt Petersburg och död i ett fångläger i Sibirien. Räknas i dag till en av de största poeterna från 1900-talet. Jag tänker såklart på Osip Mandelstam. Nyligen gav Bokförlaget Faethon ut den lilla pärlan Tidens larm från 1925 i en nyöversättning av Bengt Jangfeldt. Tidens larm är ett prosaverk på knappt 130 sidor som fångar tonerna eller larmet från den vitala, omvälvande och osäkra brytningstiden mellan sent 1800-tal och revolutionsåret i Ryssland 1917. »Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning. Mitt minne är fiende till allt privat«, skriver den vid bokens tillkomst trettiofyraårige författaren och drar undan mattan för den som vill få en dagboksliknande inblick i Mandelstams tidiga liv. Men personligt blir det, om än i syfte att lyfta fram och belysa det som är större än jaget, samhällsförändringarna, kollisionen mellan kulturer och generationer, förväntningar och farhågor.

Huvudstaden Sankt Petersburg — bokens avstamp — är en levande stad och lockar människor från hela Europa. Mandelstam har öga för det brokiga gatumyllret och hur »stadens själva arkitektur« ingjuter ett slags »barnslig imperialism« i hans barnjag. Gatan är den nya skådeplatsen för offentligt liv och från en dag till en annan belönas den med en teknisk nymodighet eller ett monument som ska understryka dess betydelsefullhet. Barnet Mandelstam tittar storögt på de tekniska och militära innovationerna. Och även om Sankt Petersburg inte är ett Wien eller ett Paris, finns här en påtaglig livskraft och en kosmopolitism som inkluderar lättnader för judar att bosätta sig vilket är långt ifrån fallet på många håll. Fadern arbetar som handskmakare och läderhandlare och modern är pianolärarinna. Utbildning värdesätts högt i hemmet och sonen som har både privatundervisning och franska barnflickor, skickas snart till de bästa skolorna. Utifrån sett kan livet tyckas privilegierat och tämligen bekymmersfritt, men den unge Mandelstam upplever snart att det uppstått en klyfta mellan honom och tiden, »den larmande tiden« och platsen för familj och familjearkiv, historia, arv och miljö. Minnesarbetet framstår därför snarare som en uppgörelse med historien och föräldragenerationens bidrag än en okritisk nostalgitripp.

Gryningen bryter igenom moln som jag har glömt hur de ser ut. Det har inte regnat på evigheter. Idel hetta. Brända gräsmattor. Jag lider med träden. Varmt. Varmt. Varmt.

Så skrev jag en morgon i juli. Nu har det vänt. Tyvärr har det vänt tvärt på sina håll med översvämningar och alldeles för stora regnmängder. Men nog är gräset grönare där det förr var brunt och nog ser marken ut att ha längtat efter väta. Sensommaren har i huvudstaden fram tills för några dagar sedan dock erbjudit vad jag i det närmaste skulle kalla en perfekt väderlek. Lågt stående grapefruktfärgad sol som värmer i stället för att steka panna och kinder och en hög, klarblå himmel. Hyfsat vindstilla. Men så fick vi mer av regn, ja, det bokstavligt talat forsar ner från en sky utan fickor eller tillstymmelse till solgenombrott. Vinden drar i växterna på balkongen. Paraplyet vänder ut och in på sig när man navigerar mellan glänsande vattenpölar.

Vädret är inte oviktigt för ens sinnesstämning. Det är något med att spegla sig i väderskiftningarna, notera hur humöret formas efter dem. Efter att ha bott på platser med betydligt vagare säsongsväxlingar är jag tacksam för de fyra årstiderna och att de avgränsar sig mot varandra. Att saker och ting händer med klimatet där en sommar i dag är annorlunda än för trettio år sedan är förvisso mycket oroväckande. Extremväder och högre medeltemperaturer verkar vara en sorglig följd av en planet som rent ut sagt misshandlas av människan. Men fortfarande har vi våra årstider här uppe i norr. Våra skira försomrar, mustiga senhöstar och med lite tur vita midvintrar.

Från en korridor av dansande, knastertorra löv på Sankt Eriksgatan till Österlens saltpastillsglittrande soldis. Färsk bris, friska Polenvindar, närmare kontakt med kontinenten. Man ser faktiskt Bornholm breda ut sig dessa sensommardagar. Samma promenadrunda varje förmiddag, genom småbåtshamnen förbi Skillinge varv och de uppställda husvagnarna. Förbi det kaffedrickande pensionärsparet och mannen som börjar dagen med Sydsvenska dagbladet. På vägen passerar jag piren, boulebanan och badstegen. Flaggstänger slår i blåsten. Stråk av det sobra storstadsmässiga i välklädda barnfamiljer som inhandlar lokaltillverkad glass i en lastbil. Man ser vilka som har tillfällighetsbesökarens blandning av skepsis och öppenhet och vilka som befolkat denna by i många decennier. Denna tillströmning av folk! Det ryktades om bråk vid badstrandsparkeringarna i juli, långa bilköer.

De gamla fiskebostäderna, varsamt kalkade och i en sorts oinställsam enkelhet, kransar de karaktäristiska sträddena — så kallat kullerstensprydda gränder. Nu har husen förvandlats till blinkande mångmiljonaffärer i pandemins skugga. Efter fiskarna kom konstnärerna, musikerna, skådespelarna, ja, kulturarbetarna kort och gott. Och nu pengarna! Länge har det dock satsats mer på inhemsk vinodling och ekologisk lyxmat än jazzfestivaler på Österlen även om kulturstämpeln fortfarande låter addera det andliga kapital som inte kan köpas för pengar. Konsthantverk, måleriverkstäder och en aktiv teaterscen lyser alltjämt med sin närvaro.

I år ger det lilla förlaget ellerströms ut Michel Houellebecqs debutroman, Konkurrens till döds från 1994 i en reviderad översättning av Kennet Klemets. Jag har läst det mesta av Houellebecq, men inte just denna roman, förrän nu. Den kom ut när jag var nio år, året då min familj och jag besökte Frankrike och Paris för första gången. Ett minne som lever då den första riktiga utlandssemestern som vi gjorde efterlämnade starka intryck. Från den franska huvudstaden minns jag framför allt bilarna som körde kors och tvärs och var överallt; dessa vita Renaulter och Peugeoter var som små hundkojor i jämförelse med de stora rymliga Volvobilarna som trafikerade mitt hemlands vägar. Precis som svenskarna valde inhemska märken som Saab och Volvo, inhandlade fransmännen sina egna biltillverkare. Men då fann jag det högst märkvärdigt att de kunde köra runt i dessa små tilltryckta sardinburkar.

Det här var som sagt över tjugofem år sedan och sedan dess har Frankrike förändrats; den tidigare slutna franska bubblan av att man gör saker och ting på sitt sätt, har spruckit både en och två gånger. Men att en författare som Michel Houellebecq kommer fram i en tid då just Frankrike genomgår denna modernisering och globalisering, påhejat av vissa, föraktat av andra, är ingen slump. Han ligger som det heter rätt i tiden. August Strindberg hade samma näsa för att pricka in tidsandan, men med upphöjd blick och en förmåga att alltid ställa sig lite utanför även när han var som mest indragen i en politisk debatt eller besatt av en ny övertygelse. Houellebecq är kallare, mer minimalistisk i sin stil, men utgångspunkten är snarlik.

I Konkurrens till döds stöter vi på de relativt unga, nördiga dataingenjörerna, handplockade av statliga departement som har påbörjat ett omfattande teknikskifte. Frankrikes egen föregångare till internet, Minitel nämns på sina håll, och romanen förmedlar tidigt känslan av den splittrade informationsålder som sedermera blivit en självklar bakgrundsbild hos författaren. Och dessa datatekniker är inga glamorösa figurer som bär framtiden elegant på sina axlar. Tvärtom kedjeröker de, glufsar i sig skräpmat, klär sig tarvligt och ställs inför det ena misslyckade raggningsförsöket efter det andra. Är de på resande fot är det inte till världsmetropoler med förstaklassflyg utan till sömniga och förfallna franska småstäder med ett TGV-tåg. Nattklubbsbesöken får männen att känna sig gamla i havet av yppiga tonårsbröst. Och deras vardag framstår snart lika gråtrist som en tuggande kontorskopiator även om Seine får något vackert scharlakansrött över sig i en hastig betraktelse av huvudpersonen.

Jag har funnit en bänk som ligger inklämd mellan nässlor och grushögar. Över den hänger grenverk och runtom trilskas sjok av allehanda ogräs som stundom klipps ner i öronbedövande elektriska sveptag. Här passerar på sin höjd en hundägare, en förskoleklass eller ett par tonåringar som släpar fötterna efter sig. Här yr frömjölet innan det fastnar på bänkens redan klibbiga hinna.

Jag vill vara ifred vilket är svårt i en stor stad.

Maskrosorna står som spön i backen och ett barn ur förskoleklassen kastar en avbruten nässla åt mig som jag plockar upp. Den bränns inte. Rötterna från nyutslagna lövträd gör allt för att träden inte ska falla; de klamrar sig fast i sluttningen, blottar sin svaghet. Syrenerna har tagit doftutrymmet i besittning medan häggen med sin vithet syns på långt håll. En orienteringsflagga är fäst på bänken som blir min nästa anhalt, närmare skolan och det ihållande skolgårdskvittret. Det är fullt av klotter på bänken och en elspark ligger slängd intill.

Bakom mig triumferar vattentornet och gräsmattorna breder ut sina dynor. Den inhägnade hundparken är kal på gräs och växtlighet, och den nationalromantiska kyrkan envisas med att alltid vara låst. Sedan det i berggrunden utskjutande utomhusbadet. Bassängen som nyligen renoverades. Putsen som flagnar likt sommardöd hud. Mitt barndoms bad och jag minns särskilt omklädningsrummen.

Nedanför ringlar Roslagsgatans sömniga sluttamp.

Drömmen är välståndets välsignelse. Materialismens moder. 

Drömma är att fläta samman övertygelsens fnasiga trådar och slita itu domarens knapphändiga ark. Att stanna och smälta en stund.

Drömtillvaro är att låta tingen spegla sig i lugnets hinna, låta avståndet blänka i hjärtetrakten men få tiden att vibrera i lungsäckarna så att världen utanför kan glänta, om så bara en smula i ögonvrån. 

På ett gods på den ryska landsbygden har tiden sprungit en familj förbi. In i det sista blundar den för sitt öde. Där finns ett par vackra träd som blommar en gång om året och bär frukt vartannat. Föga lönsamma, föga motiverade på den mark som snart ska utvinnas av framtidens krafter. Dramat Körbärsträdgården av Anton Tjechov behandlar modernitetens dilemma.

»Kan vi inte smida oss en annan så får vi leva med den tid vi har«, konstaterar den ryske poeten Osip Mandelstam. Ett antal decennier tidigare försöker sig hans ryska litteraturbröder på att formulera ett epokskifte som blivit kännemärket för den ryska 1800-talslitteraturen — klivet in i moderniteten. Dostojevskijs Brott och straff behandlar sekulariseringen och vart moralen tar vägen när Gud är död (dödförklaringen sker dock senare, 1882 av Nietzsche), och Gogol har i sin novellkonst skildrat staden under både hotfull och möjliggörande omvandling. Ryssland går dock inte lika snabbt framåt i industrialisering och utveckling som många europeiska länder varför Marx spår att revolutionen som ska befria arbetarna ur sina bojor kommer ske någon annanstans. Verkligheten ska bli en annan. Men i Ryssland finns inte bara nya politiska rörelser som den anarkistiska eller ett gryende hat mot tsaren utan också en konservativ vägran, ett motstånd mot de samhälleliga och sociala förändringarna bland dem som besitter privilegier. Nationalism, nostalgi och sentimentalitet följer med denna vägran och detta återfinns hos familjen Ranevskaja i Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården.

En söndag i mars äter jag frukost med Fernando Pessoa.

---

Huvudet är fyllt av moccakaffe och gulmogna bananer och dottern är ljuvlig intill benen när hon klättrar som en apa på mig med sitt kluckande skratt och sin blöta mun som fått ett par fina vita tänder.

Lissabon är Pessoa och Pessoa är Lissabon.

Annars har jag mest umgåtts med Gombrowicz på sistone. Hans sågning av poeterna (och egentligen av hela den polska litteraturen) i dagboken var ord och inga visor. Poänger har han, analytisk som han är och ordet briljant är ingen överdrift att använda när det kommer till att sammanfatta hans stil; den räds inte konsekvenserna av lindansandet, om jag säger så. Kanske krävs en exiltillvaro för att frambringa en sådan våghalsighet. Pessoa levde också periodvis i exil, men nog mest i relation till sig själv, ärligt talat. Han vårdade sina alter egon som om de vore hans hundar och lät spela ut hela sitt känsloliv i händerna på dem. Samtidigt bygger hans författarskap på accepterandet av just detta splittrade, mestadels djupt plågade känsloliv.