Etiketter är frestande att fästa på ett konstnärsskap. Som den att Lars Norén skildrade den borgerliga människans neuroser. Men etiketterna har problemet att de reproduceras och därmed vattnar ur vad de en gång försökte, i vissa fall rättmätigt, beskriva. Vi gör oss alla skyldiga till tanke- och meningsreproduktion; språket närs av klichéer och därför blir så mycket i bästa fall en trist igenkänning. Formen och infallsvinkeln gör att teman kan varieras. Innehållet är mer begränsat då det mesta finns upptaget i vår kultur. Det är ingen lätt utgångspunkt, det kan rentav vara förgörande för den som fattar pennan.
Författaren strävar bortom tvångströjorna, epiteten och den för honom eller henne hämmande förförståelsen. Författaren vill överraska, göra någonting som den inte gjort förut. Utvecklingen är en del av processen och det kan hända att återgången, backandet i själva verket är framåtrörelsen. I motståndet mot det redan sagda, det redan tänkta finns också motståndet mot kategoriserandet.
Dagböckerna är antitesen till finlitteratur. De är enkelhetens litteratur, vardagens labyrinter, intimitetens spridda öar. Fragment och kontinuitet. Dagböckerna blir till och formas i ljuset av de uteblivna kraven på författarens bidrag till sin egen repertoar. Kanske också ett bidrag mot förflackning och den förlamande insikten om det omöjliga i en konstnärlig fulländning. Det är ett reningsbad att slippa vara poeten eller dramatikern samtidigt som man driver med sina bihang. Det tycks till exempel ofrånkomligt att inte läsa undertiteln till Noréns dagboksprojekt ironiskt. Det tycks även oundvikligt att inte slås av samtidskritiken i att så mycket kretsar kring ett liv, ett yrkesliv där hela verket till slut framstår som en kommentar till vår tids upptagenhet vid vem som gör och säger vad snarare än vad som görs eller sägs. Integriteten hos någon som lämnar ut bitar, men inte urskiljningslöst och under affekt. Kompromisslösheten i att göra det på egna villkor.
Och det upplevs inte särskilt blottläggande eller ens personligt. Kulturskvallret är det minst intressanta om jag får säga så. Behållningen är heller inte redovisningarna av vem huvudpersonen druckit espressokaffe med eller vad för slags själsvåndor han upptas av på ett plan till Visby. Det är i stället de existentiella tillstånden som skrivs fram: rädslan för åldrandet, döden som ständigt närvarande, tomheten av framgången, sveken efter relationer som går fel. Och så något som Heidegger eller Hölderlin tänkt eller sagt och som återspeglar den subjektiva vilsenhet som människan upplever i en värld som så ofta förefaller skrämmande, kaotisk eller bara outgrundlig.
Det är inte ett iakttagande jag som i Kafkas dagböcker eller ett ursinnigt, hämndlystet ego som hos Gombrowicz. Det är ett melankoliskt, lite ekande jag, ett ensamt subjekt. Det är litteraturens sista avfällning, en omfångsrik antimosaik och nu också ett värdigt, om än oväntat avslut på ett långt och betydelsefullt författarskap.
Målning Tim Eithel, Matraze, 2008
