Kategorier
Forskning Text

Uppsatsarbete

I år gjorde ett virus att besöken på Kungliga biblioteket som äntligen blivit en eftermiddagsrutin, uteblev när staden ödelades och restriktioner infördes. Sakta men säkert har de rödfärgade avsnitten blivit svarta men sedan min dotter föddes har jag över huvud taget inte öppnat dokumentet och skrivaren intill hennes säng dammar. Fördelen med en uppsats i litteraturvetenskap är att den inte, som en nyhetsartikel, tappar i aktualitet. Det gör detsamma om uppsatsen blir färdigställd nu, om fem eller tio år. Det är också vad som ligger uppsatsförfattaren i fatet. Uppskjutandet är möjligt just därför. Ängsligheten kan accepteras när det inte finns begränsningar. Mitt barn begränsar mig på ett hälsosamt sätt. Jag tvingas kväva ångesten som finns i det icke-skrivna. Eller ångesten i det skrivna. Jag måste sätta i kontakten till den dammiga plastmaskinen som med sin klumpiga form är allt annat än tilltalande men som tuggar ut sida för sida och ger en spegling av det som bara är redigeringsmaterial än så länge. Och jag har börjat dokumentera arbetet. Det banala i en sådan dokumentation är som att bevaka väderprognosen – man vet inte vad det ska vara bra för men det känns tryggt på något sätt.

Kategorier
Fotografi

Sommarliv

Kategorier
Text

Paus

I flera års tid har jag skrivit varje dag. Så är inte fallet längre. Bokstäverna väger tungt. Klyschan om det vita arket stämmer allt för väl. Stunderna som meningarna har för att fastna blir heliga. När jag skriver dagligen förloras känslan av exklusivitet eller rättare sagt, den uppstår aldrig. Orden och formulerandet blir som ett hushållsarbete, något som måste avverkas. Därför är pauser, uppbrott och vila från skrivarsysslan det som får den att kännas rolig igen. Nu kan jag minnas saker utan att ha satt ord på dem. Minnas dem som en rad förnimmelser, punkter där tid och rum binds samman, en perfekt sammansmältning av förflutenhet.

Som min dotter på Södersjukhuset det andra dygnet på hennes hittills korta liv. Blåmärket och bulan efter sugklockan. Mikrovågsugnarna. Smörgåspåläggen. De vackra klipporna runt Årstaviken. Ett glittrande och stilla ytskikt i den dämpade kvällssolen. Helikoptern som landade utan att någon klev ur den.

Eller min dotter och jag på Barnhusbron efter helgmiddagen hos mina föräldrar. En himmel med inslag av rött, rosa och blått. Folktomt och nästan inga bilar. Promenaden längs Dalagatans uteserveringar. En tyst Vasapark.

Eller min dotter sovandes härom natten. Allt medan jag lyssnade till mullret utanför och stängde alla fönster. Eller då jag möttes av ljuskäglorna, snarlika dem som hennes far och jag skildes åt till den där junimorgonen för drygt tre år sedan.  

Kategorier
Text

Buddhism

Kan Buddha ha reinkarnerats i bebisen? Det ser så ut på kroppsform och hållning. Liksom det manifesteras i det lilla livets totala ögonblicksnärvaro där inga perspektiv, varken framåt eller bakåt, existerar.

Kategorier
Text

Social isolering under renässansen

I en tid av isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är nu essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.

Personliga reflektioner som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man enkelt kunna beskriva Michel de Montaignes essäistik. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Formerna för hur en skrift ska se ut är dessutom strikta. Montaigne tar sig därför an något outforskat, en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Dock är han inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Men det är Montaigne som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han drog sig undan.

Kategorier
Text

Mötet som blev ett liv

Han bor i mina drömmar

Lever i mitt språk

Känner det jag tänker och tänker där jag står

Vårt möte blev ett liv

En vind som tog mig med

Men ord är ofta stumma. När ingenting är svårt

Och skatten som vi delar

är få som kan förstå.

Kategorier
Text

Rörelse

Inuti mig bor två hjärtan som rymmer hela världen.

//

Kategorier
Citat

Undvik folksamlingar

Redan Seneca varnade för dem i Breven till Lucilius (översättning Bengt Cavallin).

Du ber mig tala om vad jag menar att du särskilt ska undvika. Folkmassor! Dem kan du ännu inte ge dig in i utan risk. I varje fall ska jag erkänna min egen svaghet: jag kommer aldrig hem med samma karaktär som jag gick ut med; något av det som jag har bragt till ro råkar i oordning, något av det som jag har drivit på flykten vänder åter.

Kategorier
Citat

Lagunstaden

I poeten Joseph Brodskys Vattenspegel får den av översvämningar i närtid drabbade staden ett alldeles särpräglat ljus. Såhär avslutar Brodsky sin pärla till betraktelsebok över Venedig, skriven för trettio år sedan (i översättning av Bengt Jangfeldt, utgiven på Bokförlaget Faethon):

Jag upprepar: vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare. Själva delvis vatten tjänar vi skönheten på samma sätt. Genom att sköljas av vatten förbättrar den här stan tidens utseende, förskönar framtiden. Det är det som är den här stans roll i universum. För staden är statisk medan vi rör oss. Tåren är ett bevis på det. Ty vi försvinner och skönheten blir kvar. Ty vi är på väg mot framtiden medan skönheten är det eviga nuet. Tåren är ett försök att dröja sig kvar, stanna kvar, bli ett med staden. Men det är mot reglerna. Tåren är en atavism, framtidens hyllning till det förflutna. Eller så är den resultatet när man subtraherar det större från det mindre: skönheten från människan. Detsamma gäller kärleken, ens kärlek är också större än en själv.

Kategorier
Fotografi

Backyards