Kategori: Text

Det är den sista spegelbilden som hon kliver ut med, som är ett minne av henne. Hennes självbild.

Pappans gälla röst gör att hon missar hållplatsen. Ett ordentligt skyfall över Gustav Vasa kyrka. Täckjackan fungerar som paraply.

Hon tråcklar sig förbi de två unga kvinnorna i barnvagnsutrymmet. De som talade om festen på hennes gamla gata, i hennes gamla lägenhet på två trappor, om en inflyttningsfest hos den ensamstående kvinnan som köpte lägenheten, som betalade bra för hennes gamla golv, hennes utslitna kök och buktande garderobsvägg.

På krogarna sammanförs de viktiga uppsynerna med de små, rädda insidorna. De sittande och stående ser förbi varandra. Hon föreställer sig konversationerna som hon själv deltagit i så många gånger utan att bli vare sig klokare eller lyckligare, bara tröttare. Dyr mat på tallrikar översköljda med näthinneglans som ingenting fäster på. Immade flaskor och snåla smilband. Varför detta överflöd när allt som kramas ut ur det är leda?

Själv känner hon likadant, att hon levt sitt liv, att hon kanske levt färdigt. Att allt som spelas upp numera är på gränsen till hur mycket upprepning som hon klarar av.

Rastlösheten är som mörkret, ständigt föremål för hennes andetag. Hösten märks i träden som får karaktär och vemod. Ett hafsigt, oplanerat regnoväder i en blåst som drar grenverken närmare dvalan.

Hon låter stegen glida genom stuprörsändars forsande fontäner bort till andra änden av gatan där det finns en annan busshållplats, en annan pappa med ett barn, andra kvinnor som ska på fest och därför står tätt intill varandra så att de kan känna varandras parfymer, andra hållplatser att missa och andra kyrktorn att stirra upp mot för att avgöra regnets intensitet, ja, hela dess avsikt med natten för att så småningom återvända hemåt, till samma nya lägenhet och samma spegel, samma säng och sovrum, men med ett annat avtryck i bröstet när hon i gryningen till sist går och lägger sig.

Överallt översköljs vi med information som med hjälp av de senaste decenniernas obegripligt snabba teknologiska framsteg, ger ringar på vattnet. I denna hejdlösa spridning vecklar sedan ny information ut sig och äter sig in i våra medvetanden. Det ofantliga informationsflödet blir till slut ett med oss och vi införlivas i vad vi kallar bruset. Vi, liksom informationen som vi tar del av, förvandlas till ett enda massivt surr där vi förväntas äta och sedan låta det autonoma nervsystemet ta hand om resten. Matsmältningsprocessen av information går per automatik. Och surret är väl regisserat utan att det finns en regissör varför vi gång på gång lär oss svälja nya påståenden om världen.

Givetvis saknas det plan med informationsströmmen annat än att den ska fortsätta. Fri är dock vem som helst att nyttja dess potens och spridningsmöjligheter för uppmärksamhet. Det finns inget hav i vilket forsen mynnar ut och neutraliseras. Det finns bara ett sammelsurium av godtyckliga, slumpartade handlingar som hakar i varandra. En spretig massa av krokar som har sitt fäste i en överproduktion, närt av en lika omättlig som okritisk hållning hos mottagaren. I bästa fall uppstår kritik av det enskilda informationsinslaget, men själva apparaten, ramverket inom vilket allt detta produceras och reproduceras, är godtaget och accepterat. Informationsindividen medverkar i ett cirkushjul av lika stora delar menlös underhållning som illvilligt eller illa underbyggt faktafrosseri.

För att vara kritisk måste man förstå mekanismerna bakom det som man kritiserar. Att vara kritisk är att analysera vad man tar del av per se, men också att nagelfara omständigheterna inom vilka det sker. Kritiken kräver en medvetenhet om att det hade kunnat vara på ett annat sätt medan den okritiske accepterar ordningen som den enda möjliga. Den okritiske lämnar informationsspektaklet för att nästa morgon glatt återse det igen; och om man inte gillar kanalen byter man raskt till en annan.

att ett brådmoget barn ofta blir en barnslig vuxen. Dock ska barnsligheten inte förväxlas med omogenhet. Barnsligheten är lekfullheten som det brådmogna barnet tampas med medan den vuxne som behållit barnasinnet njuter fullt ut av sin fantasi. Det brådmogna barnet vill förstå världen. Den barnslige vuxne har ännu inte givit upp hoppet om att förstå världen.

Jag vande mig vid att dagarna kom att likna varandra samtidigt som naturen förändrades, ibland bara med små variationer, omgivningarna skiftade så subtilt att det kunde röra sig om att en blomma jag inte sett tidigare fastnade i synfältet eller att grönskan hade fått en annan ton eller att bergen var mjukare i sin rundning eller att marken var fylld av plättar av snö som gnistrade i solskenet. Ju längre tiden gick desto mer sjönk jag in i något annat, något avlägset allt som jag tidigare förknippat med mig själv.

… kräver din bekräftelse, men ger bara tystnad i utbyte.

… anser omgivningen vara medlet och om medlet tryter, skulden.

… inordnar världen så att världen är till för denne.

… suger energi ur sin motpart, men tröttnar aldrig på sig själv.

/ Fåfänga är konsten att röra en annan människas medlidande.

/ Vi avundas Dostojevskijs idiot som vi avundas naturbarnet.

/ Att slippa reflektera är att vara neutral, att aldrig dra åt något håll, att vara oantastlig.

/ Tiden är vår största vän eftersom den säger åt oss att ge upp försöken på fulländning.

/ Kärlek är lättast mellan människor som någon gång haft svårt att älska sig själva.

/ Lidandet går inte att tvätta bort som en fläck om någon nu trodde det. Lyckan kräver disciplin, ansåg grekerna. Vi tror som bekant på de snabba belöningarna. Vi har skrotat ansträngningen eftersom den plågar oss mer än målet fyller oss med glädje.

Marknad i centrala Mogadishu

tjugofyra timmar efter fredagsbönen då staden var nedsläckt, då det kunde dansa spöken på gatorna, då affärerna hade plåtridåer för fönstren

Två kvinnor passerar ett stånd där en man erbjuds att ta en titt på sortimentet.

Kvinnorna har handlat bröd invirat i blå plast som knutits ihop av bagaren i butiken mitt emot. Deras långa duvgrå respektive korpsvarta dräkter sliter upp dammet likt de hastigt inbromsande bilarnas däck.

Elektronik. Heminredning. Kryddor. Sand.

Försäljaren säger sig gärna svara på frågor men hans engelska är bristfällig. Mannen betraktar utbudet. Pekar med sitt bleka finger och känner hur det darrar till.

D’yo wanna try?

Solen lyser obönhörligt. Det hörs rop och skrammel från en bjällra. Lukter av söta varma frukter som staplats i pyramider. Vattenmelonskivor och åsnespillning. Utdragna kylskåp. Spegeltavlor med Korantexter. Dockvagnar i cerise plast. Kamelkött.

Mannen torkar pannan med en näsduk, kisar mot himmelen och riktar pipan mot ett par fåglar som cirkulerar i en ring. Det fladdrar till i tältanordningen.

Jag tar det, säger han.

En pojke på cykel skriker av förtjusning.

//

Förinspelat reciterande. Dova ekon av en flytande massa sakrala läten medan solen fräter på husfasaderna. En väldig buss spyr ur sig rök och släpper av en familj med tejpade resväskor.

En hund nosar på påsen med bröd som bagaren ska ta med sig hem vid stängning, för att sedan springa vidare.

Mannen brer ut sig på hotellsängen. Gardinerna kväver dagsljuset. Han är yr av för lite vatten, av för mycket tvivel. Den medhavda spriten blandas med läsk ur minibaren. Stryptaget utbyts mot fjärrkontrollens zappande. En tevekanal med bara italienska filmer och han somnar.

# Överdriven självkritik är inte ett tecken på ödmjukhet utan yttersta fåfänga. 

# Självkritiken grundar sig i genansen inför scenariot att inte vara bättre än den okritiske. 

# Ordningen, även den egna, måste utmanas till varje pris.

# Självkritiken är förgörande då den aldrig vill att skapandet ska erkännas.

# Bästa sättet att tillgodose självkritiken är att antingen bli bäst eller ingenting alls.

Någonting kan kännas meningslöst på ett kraftfullare sätt av att någonting annat upplevs mycket meningsfullt. Det kan ligga en sorg eller en känsla av livsfullbordan i detta tomrum.

1842 gavs Gustave Flauberts debutverk, den lilla kortromanen November ut. Temat och tankegångarna känns igen från författarskapets första, exceptionella trevanden i vad Flaubert skrev som sjuttonåring men som inte trycktes förrän långt senare till de stora realistiska romanerna som hans eftermäle kommit att vila på.

En hypersensibel ung man söker sig kärlekstörstande och frihetslängtande ut ur ensamheten, vilsen men nyfiken på livet för att ömsom tro sig se sina idealistiska föreställningar uppfyllas, ömsom kasta sig i besvikelsens vattentunna där den brinnande själen dunstar som regndroppar på det översta ytskiktet. »Jag försökte i skogarnas och vattnens ljud upptäcka de ord som andra människor inte hörde och jag lyssnade uppmärksamt för att uppfatta uttrycken för deras harmoni« (Flaubert, Gustave 1964, s. 25). Av vad som blir den första erotiska erfarenheten och det omtumlande kärleksmötet med den äldre, prostituerade Marie uppslukas ynglingen fullständigt. Lidelsen förblindar honom och tiden suddas ut varpå Marie med sina mjuka former, sin speciella doft och sexuella välbehag försvinner lika snabbt som hon kom. Passionen förefaller drömlik, overklig, fabulerad — som den tidens pojkrumsfantasi — där köttet, fettet och koppen som varit så påtaglig plötsligt framträder väsenslik. Begäret handlar inte om kvinnan primärt utan om illusionen om henne och om världen som en bedräglig, vilseledande och tondöv plats. Därför är också återvändandet till den juvenila och ofarliga ensamheten — »Han blev sorgsnare än någonsin förr och dagarna blev längre än någonsin för honom« (Flaubert, Gustave 1964, s. 118) — med den för tidiga döden som följd endast ett led i fullföljandet av de allmänna livsbesvikelsernas ideologi.

Berättarmässigt är November uppdelad i två delar. Den första delen berättas av den kärlekskranke, oerfarne ynglingen. I den senare delen tar en annan berättare vid och avslöjar att det hittills rört sig om ett bokmanuskript. Det väl beprövade metagreppet skapar distans till det känslomättade innehållet och etablerar ännu en nivå i diskussionen om verklighet kontra illusion. Såhär skriver den nye berättaren: »Manuskriptet är slut här men jag har känt den som skrev (…)« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). Han fortsätter: »Troligen har väl vår man inte funnit mer att säga« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). En tredje röst som vävs in är Maries som återges i form av en längre monolog inför sin unge älskare: »Hör på ska du få höra hur mitt liv har varit« (Flaubert, Gustave 1964, s. 75). Inte bara får vi lyssna till hennes livshistoria, vi får också inblick i hennes tankar, i hennes inre — hon går från objekt till subjekt — som i denna minnesvärda passage: »I kyrkan betraktade jag den nakne mannen på korset, jag reste upp hans huvud, jag gav honom bättre hull, jag gav hans lemmar färg, jag lyfte hans ögonlock« (Flaubert, Gustave 1964, s. 78).

Efter läsningen blir det flaubertska debutverket närmast en flyktighetens lovsång. Vem var egentligen den unge mannen som förälskade sig i en sorts Maria Magdalena-gestalt? Jag tänker på novemberdimman som lägger sig som ett skirt, älvaktigt filter över världen, som inte döljer den, men som heller inte avslöjar vad som finns och frodas där under.