Kategorier
Text

Social isolering under renässansen

I en tid av isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är nu essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.

Personliga reflektioner som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man enkelt kunna beskriva Michel de Montaignes essäistik. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Formerna för hur en skrift ska se ut är dessutom strikta. Montaigne tar sig därför an något outforskat, en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Dock är han inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Men det är Montaigne som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han drog sig undan.

Kategorier
Text

Mötet som blev ett liv

Han bor i mina drömmar

Lever i mitt språk

Känner det jag tänker och tänker där jag står

Vårt möte blev ett liv

En vind som tog mig med

Men ord är ofta stumma. När ingenting är svårt

Och skatten som vi delar

är få som kan förstå.

Kategorier
Text

Rörelse

Inuti mig bor två hjärtan som rymmer hela världen.

//

Kategorier
Text

VÅR

Dammet i luften känns.

Kvittret när byggarbetsplatsen vid kyrkan inte längre är en byggarbetsplats, om än bara tillfälligt. Sången tillfällig den också, liksom det mycket speciella stoffet från gatan som kylan annars absorberar.

Att lossa halsduken och låta den glida ner över magen, knäppa upp jackan för att värmen stiger där inne, känna lättheten ner i lungorna som inte stänger sig för världen.

Fyllas av optimism för att solen lyser när den inte borde lysa. När allt visar sig för första gången, i något simpelt – för det mesta pågår som vanligt. Njutningen i att se sig själv på andra sidan.

Och det handlar inte om ljuset, om förändringens låga.

Snarare om hoppet, kärleken och allt det andra.

Kategorier
Text

Dagar före julafton …

När gryningen tar en med sig och hjärtat slår.

Några droppar kaffe. En clementin. Svisch, svisch där ute.

Jag vänder på klapparna och ser upp mot det blå.

Kategorier
Text

Sublimast av allt

Funnen här på jorden.

Grenar sträcker sig mot evigheten.

Och värdet av ett liv.

Kategorier
Text

14 november

När du vet att erfarenheten är ”ett livets strå till stacken”.

När du vet att viljan att offra allt inte är en uppoffring.

När du vet att sömnlösheten är en vän. Och inte en falsk visa i natten.

//

Rilke gav rådet till en ung poet: Skriv inte om kärleken, skriv om naturen!

Jag säger:

”Om naturen ändå vore begripligare”.

Kategorier
Text

ETT I NATTEN.

Kategorier
Text

///

SPRIDDA NOTERINGAR

Någon steker bacon till lunch. Överblommade buskrosor avger lätt doft om man går nära. Kyrkklockor på Kungsholmen dånar över Södermalm.

Tegelbruna plantor fast det i själva verket är väggar.

Hur ska viljan dämpas?

Plastfilm singlar för vinden.

Reflektion krävs för att inte fastna i verkligheten. Kontakt med verkligheten krävs för att inte förlora sig i tanken.

Kategorier
Text

Klapprande och frön av tvivel

Ingen gång känner man så mycket tvivel som när man konfronteras med gammalt material. Bokstäver och sammansättningar av ord som man först godkände, kanske tog till sig som en ny maträtt för att nu vid åsynen av dem, känna en fundamental osäkerhet. Var det inte bättre än såhär?

Platåer går alla skapande individer igenom. Det talas om rena vakuum då inget görs, sägs eller skrivs. Då tystnaden talar. Ett uteblivet verk som kan pågå i flera år. Och den skapande tänker: kanske är det mediokra ändå att föredra! Här finns saker på pränt, saker som jag kan förhålla mig till, nagelfara och senare rentvå mig från. Ett accepterat misslyckande.

Den skapande vet att det saknas riktlinjer. Att inga regler är värda att följa. Att imitationen kommer avslöjas i sinom tid. Sidan är öppen för världen och fri är den som ska fylla den … Ja, med vad? Konst förhåller sig till annan konst och inget verk undgår att bära förflutenheten, en historia. Inget verk undgår heller sin samtid, sitt sammanhang och ändå är det alltid det unika och särpräglade som värdesätts, som lever vidare, som går till historien.

När jag promenerar längs de små trottoarerna i Skillinge eller på det som efter danskarna kallas strädden (i försvenskad stavning), är det från tvivlet som jag tar en paus. Det krävs tålamod och uthållighet, allt som de gamla grekerna talade varmt om och som går att återkomma till när hoppet tryter. Håll ut! Var stoisk! I en tid då bedrifter basuneras ut och meritförteckningar putsas upp och ansas för att passa in i modellen för tillgång och efterfrågan, är det att vara utestängd och samtidigt fri ett komplext tillstånd.

Båtarna guppar i hamnen, flaggorna slår mot stängerna och det ligger vad man skulle kalla en stålgrå hinna över bebyggelsen. Framför allt över havet, men också luften har denna hinna. Molnen är ett med havet i det metalliskt, dunkla blå, och i känslan är vinden frisk, smittad av tång och salt.

Flaubert satt på familjegodset och suddade ut vart femte ord i en mening. James Joyce skrev på sitt praktverk under ett decennium. Kafka kämpade med sviktande självförtroende.

Fiskarna som en gång bodde i byn gav sig ut varje morgon och visste inte vad de skulle få när de kom tillbaka. Vinter som sommar. Storm som blänkande solsken. Samma nät, olika fångst varje gång. I dag är Östersjön ett sorgligt hav och fiskebåtarna en bråkdel så många. Men fåglarna hittar fortfarande sin mat längs vattenbrynet och folk badar från såväl badbryggor som de tilltagna sandstränderna utmed östsidans kust.

Det finns något i rutinen, i att vi gör samma sak men med olika utfall som förenar allt vi gör och gjort i alla tider. Det kan lindra när smärtan och otåligheten över det uteblivna tar över, när motståndet överväldigar och pressar en neråt. Tills vidare går jag sträddet upp till huset där jag tillbringat somrarna sedan sex års ålder. Valfrids gamla hem som hade en oljetank på den lilla baksidan och en cerise klätterros som sköt upp mellan asfaltsplattorna. Valfrid som var en och nittio lång, blev nästan hundra år gammal och var far till flera barn. Han vars tillvaro bestod av att ta fiskebåten från Skillinge hamn och tillbaka varje dag.