Författare: admin

En avlång garderob tapetserad med hortensieimitationer och utanpå försedd med en rund knopp med små skimrande stenar i. När man öppnar garderobsdörren som är slarvigt blåmålad på insidan möts man av en unken, sval och fränt instängd doft. På vadderade galgar hänger a-linjeformade bomullsklänningar med runda kragar, kortärmade frottétröjor med dragkedja i mitten, breda bälten i glansig PVC-plast, stormönstrade städrockar och skotskrutiga minikjolar. Där hänger randiga polotröjor och mintgröna polyesterblusar med krås, en ensam militärjacka i mörk mocka och en grovt virkad trekantsbikini. En oljig hinna vilar över tygerna som är stela, spruckna på sina håll eller som bleknat, tappat färgen eller sjunkit ihop. Färgerna är mättade, dämpade, annorlunda, samtliga med en gul ton i sig. Några klänningar ser knappt använda ut och ändå har de samma lätt mögliga, svala, sega membran runt sig. En tröghet uppstår av att dra fingret på en kavaj i fuskläder som krackelerat runt de markerade axlarna, smulats sönder i ärmen och släppt i huvudsömmarna. I halsen på en ärmlös skjortklänning som även den ser orörd ut, viskar en Domuslogotyp nästan osynligt. Flera av de lite längre kjolarna i varmt färgad ull har påsydda metallskärp för att markera midjan och de pressveckade gabardinbyxorna med höga linningar, hänger prydligt dubbelvikta. Också de till synes oanvända.

IN THE ABSENCE OF GOD, THERE ARE MANY BAD COPIES. 

AND DEVOTION REMAINS AS STRONG AS IF THERE WAS SUBSTANCE TO IT.

I den moderna staden blundar man för döden.

Kyrkan är igenbommad, en »färdigköpt trösteplats« som liknas vid ett »postkontor på en söndag« (Rilke, Rainer Maria 1951, s. 87).

Det är den sista spegelbilden som hon kliver ut med, som är ett minne av henne. Hennes självbild.

Pappans gälla röst gör att hon missar hållplatsen. Ett ordentligt skyfall över Gustav Vasa kyrka. Täckjackan fungerar som paraply.

Hon tråcklar sig förbi de två unga kvinnorna i barnvagnsutrymmet. De som talade om festen på hennes gamla gata, i hennes gamla lägenhet på två trappor, om en inflyttningsfest hos den ensamstående kvinnan som köpte lägenheten, som betalade bra för hennes gamla golv, hennes utslitna kök och buktande garderobsvägg.

På krogarna sammanförs de viktiga uppsynerna med de små, rädda insidorna. De sittande och stående ser förbi varandra. Hon föreställer sig konversationerna som hon själv deltagit i så många gånger utan att bli vare sig klokare eller lyckligare, bara tröttare. Dyr mat på tallrikar översköljda med näthinneglans som ingenting fäster på. Immade flaskor och snåla smilband. Varför detta överflöd när allt som kramas ut ur det är leda?

Själv känner hon likadant, att hon levt sitt liv, att hon kanske levt färdigt. Att allt som spelas upp numera är på gränsen till hur mycket upprepning som hon klarar av.

Rastlösheten är som mörkret, ständigt föremål för hennes andetag. Hösten märks i träden som får karaktär och vemod. Ett hafsigt, oplanerat regnoväder i en blåst som drar grenverken närmare dvalan.

Hon låter stegen glida genom stuprörsändars forsande fontäner bort till andra änden av gatan där det finns en annan busshållplats, en annan pappa med ett barn, andra kvinnor som ska på fest och därför står tätt intill varandra så att de kan känna varandras parfymer, andra hållplatser att missa och andra kyrktorn att stirra upp mot för att avgöra regnets intensitet, ja, hela dess avsikt med natten för att så småningom återvända hemåt, till samma nya lägenhet och samma spegel, samma säng och sovrum, men med ett annat avtryck i bröstet när hon i gryningen till sist går och lägger sig.

Överallt översköljs vi med information som med hjälp av de senaste decenniernas obegripligt snabba teknologiska framsteg, ger ringar på vattnet. I denna hejdlösa spridning vecklar sedan ny information ut sig och äter sig in i våra medvetanden. Det ofantliga informationsflödet blir till slut ett med oss och vi införlivas i vad vi kallar bruset. Vi, liksom informationen som vi tar del av, förvandlas till ett enda massivt surr där vi förväntas äta och sedan låta det autonoma nervsystemet ta hand om resten. Matsmältningsprocessen av information går per automatik. Och surret är väl regisserat utan att det finns en regissör varför vi gång på gång lär oss svälja nya påståenden om världen.

Givetvis saknas det plan med informationsströmmen annat än att den ska fortsätta. Fri är dock vem som helst att nyttja dess potens och spridningsmöjligheter för uppmärksamhet. Det finns inget hav i vilket forsen mynnar ut och neutraliseras. Det finns bara ett sammelsurium av godtyckliga, slumpartade handlingar som hakar i varandra. En spretig massa av krokar som har sitt fäste i en överproduktion, närt av en lika omättlig som okritisk hållning hos mottagaren. I bästa fall uppstår kritik av det enskilda informationsinslaget, men själva apparaten, ramverket inom vilket allt detta produceras och reproduceras, är godtaget och accepterat. Informationsindividen medverkar i ett cirkushjul av lika stora delar menlös underhållning som illvilligt eller illa underbyggt faktafrosseri.

För att vara kritisk måste man förstå mekanismerna bakom det som man kritiserar. Att vara kritisk är att analysera vad man tar del av per se, men också att nagelfara omständigheterna inom vilka det sker. Kritiken kräver en medvetenhet om att det hade kunnat vara på ett annat sätt medan den okritiske accepterar ordningen som den enda möjliga. Den okritiske lämnar informationsspektaklet för att nästa morgon glatt återse det igen; och om man inte gillar kanalen byter man raskt till en annan.