Kategorier
Text

Otakt med tiden

På ett gods på den ryska landsbygden har tiden sprungit en familj förbi. In i det sista blundar den för sitt öde. Där finns ett par vackra träd som blommar en gång om året och bär frukt vartannat. Föga lönsamma, föga motiverade på den mark som snart ska utvinnas av framtidens krafter. Dramat Körbärsträdgården av Anton Tjechov behandlar modernitetens dilemma.

»Kan vi inte smida oss en annan så får vi leva med den tid vi har«, konstaterar den ryske poeten Osip Mandelstam. Ett antal decennier tidigare försöker sig hans ryska litteraturbröder på att formulera ett epokskifte som blivit kännemärket för den ryska 1800-talslitteraturen — klivet in i moderniteten. Dostojevskijs Brott och straff behandlar sekulariseringen och vart moralen tar vägen när Gud är död (dödförklaringen sker dock senare, 1882 av Nietzsche), och Gogol har i sin novellkonst skildrat staden under både hotfull och möjliggörande omvandling. Ryssland går dock inte lika snabbt framåt i industrialisering och utveckling som många europeiska länder varför Marx spår att revolutionen som ska befria arbetarna ur sina bojor kommer ske någon annanstans. Verkligheten ska bli en annan. Men i Ryssland finns inte bara nya politiska rörelser som den anarkistiska eller ett gryende hat mot tsaren utan också en konservativ vägran, ett motstånd mot de samhälleliga och sociala förändringarna bland de som besitter privilegier. Nationalism, nostalgi och sentimentalitet följer med denna vägran och detta återfinns hos familjen Ranevskaja i Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården.

Kategorier
Text

Övergångar

En söndag i mars äter jag frukost med Fernando Pessoa.


Huvudet är fyllt av moccakaffe och gulmogna bananer och dottern är ljuvlig intill benen när hon klättrar som en apa på mig med sitt kluckande skratt och sin blöta mun som fått ett par fina vita tänder.

Lissabon är Pessoa och Pessoa är Lissabon.

Annars har jag mest umgåtts med Gombrowicz på sistone. Hans sågning av poeterna (och egentligen av hela den polska litteraturen) i dagboken var ord och inga visor. Poänger har han, analytisk som han är och ordet briljant är ingen överdrift att använda när det kommer till att sammanfatta hans stil; den räds inte konsekvenserna av lindansandet, om jag säger så. Kanske krävs en exiltillvaro för att frambringa en sådan våghalsighet. Pessoa levde också periodvis i exil, men nog mest i relation till sig själv, ärligt talat. Han vårdade sina alter egon som om de vore hans hundar och lät spela ut hela sitt känsloliv i händerna på dem. Samtidigt bygger hans författarskap på accepterandet av just detta splittrade, mestadels djupt plågade känsloliv.

Kategorier
Citat

Barthes

Det samtida är det otidsenliga.

Kategorier
Fotografi

Östermalm

Fotografier: 2019-2020

Kategorier
Text

Slumpen

Starkare än viljan lever slumpen våra liv. Viljan bänder. Slumpen sker. Vanligt är att styras men först i efterhand inse att vi var hon som frös men bet ihop för att den hon älskade ville röka färdigt sin cigarett.

Följa den så kallade egna vägen men försöka att inte klandra sig själv när saker inte går som de ska.

Abstraktioner är skydd mot världen. Konkreta föremål speglar vår identitet, i synnerhet efter en tids frånvaro. Vi behöver självomsorger och en god samtalspartner. Utsatthet kan vara många saker.

Viljan må vara egoistisk.

Kategorier
Text

Svarta havet

disig grundval, flimrig havssång

i öken tror jag mig ha släppt ut viljan

sandlagret bränns och kvar är mannen

i den amerikanska flaggan

Som är allt annat

än amerikan.

färger stänger ögonlocken och oklara dofter fördelar dem

sedan värme,

ren värme

som från ett element

människor i badanpassade kläder

kroppar utan ändamål

en grop ska bli en pool, en pool fylld av hår

svalka, bränder

skyfall när ökenleda tar över

Lycklig är den som i konsten vistas eller i Gud känner

att det inte spelar någon roll

hur framtiden försvinner

men minst av allt nuet

Job och Psaltaren och Klagovisan

göra det lätt för sig

kaprifolblomman vid svarta havet

har en särskild rundning

liksom stenarna

som doft ej kan beskrivas

som ord ej kan läggas

Kategorier
Text

Telefonarkiv


KUNGSHOLMEN. FEBRUARI 2018

Snöyran sväljer Fridhemsplan i ett nafs.

Tystnad råder när världens ensammaste fågel dör.

Biståndsarbetare diskuterar nattflyg till Nairobi på buss nummer sextioett nedför Hantverkargatsbacken. Den gör en avstickare bland grannhusen, grinden till Norr Mälarstrand. Folkhemsromantik och surdegens ankomst till Sverige.

Jag ser på goretexjackorna vad de arbetar med.

Tegelfasaderna vid Åhléns och navet på holmen där jag växte upp. Den som uppfann mexiteglet brydde sig säkert om väder och vind. Väntan vid en busshållplats och möjligheten att inta miljön, koka ner den och spjälka den i fristående bildrutor. Tristessen är kravlös och en fiende som vi sällan ser numera.

En gång hade jag kungsbalkong och bodde på John Ericssonsgatan.


Kategorier
Text

Tragisk kärlek

Publius Ovidius Naso (43 f. Kr.-17/18 e. Kr.) räknas till en av företrädarna för guldåldern inom romersk poesi. Han var mannen som avbröt sina juridikstudier för att ägna sig helt åt diktande. Även om taket för vad som fick uttryckas var förhållandevis högt i det antika Rom, väckte hans djupdykningar i den mänskliga kärlekskonsten och erotiska frispråkighet, anstöt. Under kejsar Augustus styre tvingades Ovidius därför i landsflykt till Svarta havet och återvände aldrig till hemlandet Italien. Han hann dock precis slutföra det stora diktverket Metamorfoser där förvandlingen är den litterära motorn i ett antal mytologiska berättelser.

Det är även i detta samlingsverk som berättelsen om Narcissus återfinns. Det är knappast okänt för någon varifrån ordet narcissism kommer, och många är också bekanta med myten som delvis har sin motsvarighet hos vår fornnordiske tillika skönspelande Näckengestalt. Vad myten visar, vilket är intressant i ljuset av dagens underförstådda hyllningskör av självupptagenheten, är att såväl den som är föremål för den självbespeglande, tragiska egenkärleken, det vill säga jaget liksom offret för den, den ignorerade omgivningen, ingår i samma destruktiva dans.

Kategorier
Text

Noréns dagböcker

Etiketter är frestande att fästa på ett konstnärsskap. Som den att Lars Norén skildrade den borgerliga människans neuroser. Men etiketterna har problemet att de reproduceras och därmed vattnar ur vad de en gång försökte, i vissa fall rättmätigt, beskriva. Vi gör oss alla skyldiga till tanke- och meningsreproduktion; språket närs av klichéer och därför blir så mycket i bästa fall en trist igenkänning. Formen och infallsvinkeln gör att teman kan varieras. Innehållet är mer begränsat då det mesta finns upptaget i vår kultur. Det är ingen lätt utgångspunkt, det kan rentav vara förgörande för den som fattar pennan.

Kategorier
Citat

Norén

Vårt liv fortsätter utan oss, efter oss. Plötsligt säger någon att vi inte finns längre. Att vi inte har funnits. De talar om oss som om vi inte finns, redan medan vi lever. Det är en befrielse. Det är som om snön föll över våra liv tills vi vore borta. Som om vi vore skuggor från döda träd.

Ur ”En dramatikers dagbok”