Kategorier
Text

Mening

Någonting kan kännas meningslöst på ett kraftfullare sätt av att någonting annat upplevs mycket meningsfullt. Det kan ligga en sorg eller en känsla av livsfullbordan i detta tomrum. 

Kategorier
Text

Novemberläsning

1842 gavs Gustave Flauberts debutverk, den lilla kortromanen November ut. Temat och tankegångarna känns igen från författarskapets första, exceptionella trevanden i vad Flaubert skrev som sjuttonåring men som inte trycktes förrän långt senare till de stora realistiska romanerna som hans eftermäle kommit att vila på.

En hypersensibel ung man söker sig kärlekstörstande och frihetslängtande ut ur ensamheten, vilsen men nyfiken på livet för att ömsom tro sig se sina idealistiska föreställningar uppfyllas, ömsom kasta sig i besvikelsens vattentunna där den brinnande själen dunstar som regndroppar på det översta ytskiktet. »Jag försökte i skogarnas och vattnens ljud upptäcka de ord som andra människor inte hörde och jag lyssnade uppmärksamt för att uppfatta uttrycken för deras harmoni« (Flaubert, Gustave 1964, s. 25). Av vad som blir den första erotiska erfarenheten och det omtumlande kärleksmötet med den äldre, prostituerade Marie uppslukas ynglingen fullständigt. Lidelsen förblindar honom och tiden suddas ut varpå Marie med sina mjuka former, sin speciella doft och sexuella välbehag försvinner lika snabbt som hon kom. Passionen förefaller drömlik, overklig, fabulerad — som den tidens pojkrumsfantasi — där köttet, fettet och koppen som varit så påtaglig plötsligt framträder väsenslik. Begäret handlar inte om kvinnan primärt utan om illusionen om henne och om världen som en bedräglig, vilseledande och tondöv plats. Därför är också återvändandet till den juvenila och ofarliga ensamheten — »Han blev sorgsnare än någonsin förr och dagarna blev längre än någonsin för honom« (Flaubert, Gustave 1964, s. 118) — med den för tidiga döden som följd endast ett led i fullföljandet av de allmänna livsbesvikelsernas ideologi.

Berättarmässigt är November uppdelad i två delar. Den första delen berättas av den kärlekskranke, oerfarne ynglingen. I den senare delen tar en annan berättare vid och avslöjar att det hittills rört sig om ett bokmanuskript. Det väl beprövade metagreppet skapar distans till det känslomättade innehållet och etablerar ännu en nivå i diskussionen om verklighet kontra illusion. Såhär skriver den nye berättaren: »Manuskriptet är slut här men jag har känt den som skrev (…)« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). Han fortsätter: »Troligen har väl vår man inte funnit mer att säga« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). En tredje röst som vävs in är Maries som återges i form av en längre monolog inför sin unge älskare: »Hör på ska du få höra hur mitt liv har varit« (Flaubert, Gustave 1964, s. 75). Inte bara får vi lyssna till hennes livshistoria, vi får också inblick i hennes tankar, i hennes inre — hon går från objekt till subjekt — som i denna minnesvärda passage: »I kyrkan betraktade jag den nakne mannen på korset, jag reste upp hans huvud, jag gav honom bättre hull, jag gav hans lemmar färg, jag lyfte hans ögonlock« (Flaubert, Gustave 1964, s. 78).

Efter läsningen blir det flaubertska debutverket närmast en flyktighetens lovsång. Vem var egentligen den unge mannen som förälskade sig i en sorts Maria Magdalena-gestalt? Jag tänker på novemberdimman som lägger sig som ett skirt, älvaktigt filter över världen, som inte döljer den, men som heller inte avslöjar vad som finns och frodas där under.

Kategorier
Fotografi

Oktober

Kategorier
Text

Noterat

// Det finns människor som är osäkra och blir säkra först när de hittar någon att härma.

Sedan finns det människor som härmar och känner sig osäkra till dess att de börjar vara sig själva. //

Kategorier
Citat

Pascal

Människan är med nödvändighet så vansinnig, att det att vara ”normal” bara är en annan form av galenskap.

Kategorier
Fotografi

Bacon

Francis Bacon’s studio, Hugh Lane Gallery, Dublin, July 25, 2017

Kategorier
Text

Dikt (2019)

jag tömmer mina fickor i ett gungande hav

i väntan som förklädd till sömn

alstrar värme

jag tömmer mina ord i tomma skal

i fickor som saknar färdigheter

i dräkter utan sömmar

kragar utan reling

jag tömmer orden i väntan

på det som är

som aldrig kommer, som aldrig var

tömmer dem

och fickorna

munnarna,

klädesplaggen

bak i huvudet

i förundran, förväntan

och jag

ett spegelblankt brottstycke

i svallet av en svunnen dag

Kategorier
Citat

Maeterlinck

Vi tror oss ha varit nere i de djupaste djupen, och när vi kommer upp har den vattendroppe, som glittrar på våra bleka fingrar, inte längre någon likhet med havet från vilket den kommer. Vi tror oss ha upptäckt en grotta med underbara skatter och när vi återvänder till dagsljuset, är det endast falska ädelstenar och glasbitar, som vi fört med oss ut. Och dock glänser skatterna likafullt där inne i mörkret.

Kategorier
Text

Två tankebilder (2017)

LITTERATURVETENSKAP

Om jag arbetar inåt, mot kärnan för att upptäcka att jag måste ut igen, från det centrerade till kanterna. Om jag ser min egen spegelbild i fönsterglaset med snön utanför, drivorna av fruset regn, gråa liksom asfalten … Allt är broar, ordsammansättningar. En vetenskap om litteratur är en vetenskap om prepositioner, positioner, utsiktsplatser. Dessa sammansmälter och är olika beroende på hur jag ställer in siktet, vrider kroppen. Det hade kunnat bli ett sorgligt äktenskap, det mellan böckerna och vetenskapen men jag tror att där finns något att hämta. Förutom då jag känner mig lurad, då jag känner huden särskilt tydligt och tänker: det här går inte! Jag prövar något nytt, vänder blad, letar mig framåt, bakåt, uppåt och neråt. Jag har en bok av Samuel Beckett bredvid mig. Den kräver sin analys, det är något som blir till i systematiserandet av ord, det kan jag inte förneka men i insikten om teorin som ett sätt att rama in – likt fönsterrutan ramar in snövallarna – får jag inte glömma upplevelsen …

KRITIKERN

Kritikern som apparat, som förmedlare av en apparats funktionssystem. Kritikern ger bruksanvisningen, ibland inte mer än så, ibland mer än verket tillåter. Kritikern läser det sämre, bättre, djupare, ytligare. Reflektorn, en kritisk röst. Det glänsande exemplaret i brevlådan. Expertutlåtandet. Sågningen vi minns, hyllningarna vi inte minns. Nej, kritikern är ingen recensent. Det vore att reducera denne till en maskin av omdömen. Och utan kritiken? Vad vore litteraturen då? En konsumtionsvara? Ett skyltningsexemplar? Kritikern ger verket tyngd, något att falla tillbaka på. Men det kan stå och falla med den, raderna av surt eller sött. Maktfaktorn är ett faktum. En kopp dåligt kaffe, sömn på fel sida och ett omdöme därefter. Initierat kunskapsletande, referenser och ett långt liv av läsande. Kritikern behöver litteraturen men behöver litteraturen kritikern? Smakutgjutelser eller litterära analyser? Jag ser min kritiker i en svart kavaj och i en lika svart polotröja på Dagens Nyheters nyrenoverade kulturredaktion när jag är sexton år och vill bli journalist. Litteraturkritikern öppnar något för mig, min nyfikenhet väcks. Men jag är medveten om förmågan till ödeläggelse. Tudelningen är en del av världen, det som inte går att dela itu, går heller inte att bygga upp.

Kategorier
Fotografi

Mariehamn 180428