Överallt översköljs vi med information som med hjälp av de senaste decenniernas obegripligt snabba teknologiska framsteg, ger ringar på vattnet. I denna hejdlösa spridning vecklar sedan ny information ut sig och äter sig in i våra medvetanden. Det ofantliga informationsflödet blir till slut ett med oss och vi införlivas i vad vi kallar bruset. Vi, liksom informationen som vi tar del av, förvandlas till ett enda massivt surr där vi förväntas äta och sedan låta det autonoma nervsystemet ta hand om resten. Matsmältningsprocessen av information går per automatik. Och surret är väl regisserat utan att det finns en regissör varför vi gång på gång lär oss svälja nya påståenden om världen.
Givetvis saknas det plan med informationsströmmen annat än att den ska fortsätta. Fri är dock vem som helst att nyttja dess potens och spridningsmöjligheter för uppmärksamhet. Det finns inget hav i vilket forsen mynnar ut och neutraliseras. Det finns bara ett sammelsurium av godtyckliga, slumpartade handlingar som hakar i varandra. En spretig massa av krokar som har sitt fäste i en överproduktion, närt av en lika omättlig som okritisk hållning hos mottagaren. I bästa fall uppstår kritik av det enskilda informationsinslaget, men själva apparaten, ramverket inom vilket allt detta produceras och reproduceras, är godtaget och accepterat. Informationsindividen medverkar i ett cirkushjul av lika stora delar menlös underhållning som illvilligt eller illa underbyggt faktafrosseri.
För att vara kritisk måste man förstå mekanismerna bakom det som man kritiserar. Att vara kritisk är att analysera vad man tar del av per se, men också att nagelfara omständigheterna inom vilka det sker. Kritiken kräver en medvetenhet om att det hade kunnat vara på ett annat sätt medan den okritiske accepterar ordningen som den enda möjliga. Den okritiske lämnar informationsspektaklet för att nästa morgon glatt återse det igen; och om man inte gillar kanalen byter man raskt till en annan.