Kategorier
Alltid vid min sida.
Under oss vecklar kärleken ut sina blad.
Jag tänker på Sisyfos stenklot. Det som rullas upp på toppen av berget för att genast rulla ner igen. Vi måste föreställa oss Sisyfos lycklig, säger Camus i slutet av sitt verk där han undersöker myten. Men vari består lyckan? Camus sätter punkt och lämnar resten åt läsaren. Är sensmoralen att om livet kantas av ständiga misslyckanden, måste lyckan ligga i accepterandet av detta faktum? Eller bör vi tillvarata stunderna inom ramen för Sisyfosarbetet? De som lyser upp tillvaron, fyller den med innehåll och färglägger vad som annars hade tett sig grått och meningslöst? Arbetets, eller kalla det kampens stilla njutning.
Under våren gjorde ett virus att besöken på Kungliga biblioteket som äntligen blivit en eftermiddagsrutin, uteblev när staden ödelades och restriktioner infördes. Sakta men säkert har de rödfärgade avsnitten blivit svarta men sedan min dotter föddes har jag över huvud taget inte öppnat dokumentet och skrivaren intill hennes säng dammar. Fördelen med en uppsats i litteraturvetenskap är att den inte, som en nyhetsartikel, tappar i aktualitet. Det gör detsamma om arbetet färdigställs nu, om fem eller tio år. Det är också vad som ligger uppsatsförfattaren i fatet. Uppskjutandet är möjligt just därför att inga begränsningar finns.
I flera års tid har jag skrivit varje dag. Så är inte fallet längre. Bokstäverna väger tungt. Klyschan om det vita arket stämmer allt för väl. Stunderna som meningarna har för att fastna blir heliga. När jag skriver dagligen förloras känslan av exklusivitet eller rättare sagt, den uppstår aldrig. Orden och formulerandet blir som ett hushållsarbete, något som måste avverkas. Därför är pauser, uppbrott och vila från skrivarsysslan det som får den att kännas rolig igen. Nu kan jag minnas saker utan att ha satt ord på dem. Minnas dem som en rad förnimmelser, punkter där tid och rum binds samman, en perfekt sammansmältning av det förflutna.
Kan Buddha ha reinkarnerats i bebisen?
Det ser så ut på kroppsform och hållning. Liksom det manifesteras i knytets ögonblicksnärvaro där inga perspektiv, varken framåt eller bakåt, existerar.
Kategorier
Social isolering
I en tid av social isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är där essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.
Personliga betraktelser som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man i svepande drag kunna beskriva essäistikens fader, Michel de Montaignes stil. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Därtill är formerna för hur en skrift ska se ut strikta. Montaigne tar sig an något outforskat; han skapar en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Och han är inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Det är dock fransmannen med en redan blomstrande karriär som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han dragit sig undan.
Han syns i mina tankar. Lever i mitt språk.
Känner det jag tänker. Tänker där jag står.
Vårt möte blev ett liv.
Något tog mig med. Men ord är alltid stumma.
När ingenting är svårt. Och skatten som vi delar. Kan endast han förstå.
Inuti mig bor två hjärtan som rymmer hela världen.
Grenar sträcker sig mot evigheten. Och rötterna mot kärnan.