I en tid av social isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är där essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.
Personliga betraktelser som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man i svepande drag kunna beskriva essäistikens fader, Michel de Montaignes stil. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Därtill är formerna för hur en skrift ska se ut strikta. Montaigne tar sig an något outforskat; han skapar en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Och han är inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Det är dock fransmannen med en redan blomstrande karriär som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han dragit sig undan.
Litteraturteoretikern Jean Starobinski skriver att Montaigne ser tillflykten till ensamheten som den enda vägen ut ur ett liv som förefaller konstlat. Le monde est un théâtre. Tornet blir symbolen för frizonen där lögnen inte släpps in. Montaigne måste bejaka sysslolösheten som den nya tillvaron innebär och för att rena själen måste han »låta den sköta sig själv och stanna upp och vila i sig själv«. En frigörelseprocess påbörjas där sanningssökandet genom de egna insikterna får ersätta omgivningens godtyckliga spelregler. I essäerna får endast jaget plats, och det är ett jag utan lojaliteter eller band till något annat än sig självt.
Men det är inte utan vånda eller tvivel som tillbakadragandet sker. Den som undviker yttervärlden förblir i kontakt med den också genom sin negativa frihet. Det är en paradox. Montaigne kämpar med att praktisera sitt humanistiska ideal men hans skepticism konfronterar också det nya livet. Isoleringen går inte att fullt ut tro på. Själen har blivit rastlös och agerar ibland som en »förrymd häst«, den skapar fantasifoster och orosmoln. Uppdraget som fransmannen hängett sig är inte lätt; endast ett högre idealet driver honom och rättfärdigar alltsammans.
Starobinski talar om »la sincérité«, det vill säga uppriktigheten hos Montaigne, som central. Humorn spelar också roll. Den som betraktar något på avstånd ser hur skådespelet antar farsartade former. Att skönja komedin i tragedin blir ett sätt att hantera den underliggande melankolin av att leva, skriver Starobinski. Men den skeptiska hållningen övergår stundtals i cynism. Som då Montaigne tecknar en värld där människor skor sig på varandra, där läkaren inte gläds åt sina friska vänner och där soldaten inte lättas av freden. Har man väl sett igenom charaden är misstron sådd. Och för att stå ut i världen – som inte ens den tillbakadragne kan undslippa – måste man som Starobinski påpekar, tillämpa ett stort mått av ironi och reflektion.
Montaigne distanserar sig genom blinkningarna och stärker sig genom tankekraften. För om allt är en teater gäller det att inte stanna kvar på scenen, konstaterar Starobinski. Sarkasmen blir ett skydd mot den hotfulla omgivningen som när som helst kan slå ner på en. Den som tänker själv och bygger upp sig genom lärande och eget praktiserande går vinnande ut. Men det är aldrig så tacksamt som att lösningen finns i reträtten, sanningssökandet eller uppriktigheten. För att citera essäns fader: »Jag talar sanning, inte hela sanningen men så mycket som jag vågar säga […]«. Den kritiska blicken vänds också mot honom själv. Det är svårt att tillämpa ärlighetsidealet fullt ut.