Solen leker i hennes hår. Hon sträcker ut sig i gräset och sliter upp grässtråna så att jordkokor följer med.
En man kommer springande.
Det är hennes far och han har träskor på sig. Han snubblar till men utan att falla och tar tag om hennes midja, lyfter upp henne och snurrar runt henne i cirklar så att hennes ben flyger.
Hon skriker och skrattar sig till tårar.
När han släpper ned henne fortsätter världen att snurra och det känns som om hon ska kräkas.
//
Det går hundratals människor på stan.
Deras blickar är som fladdermöss på dagen.
//
Den blonda flickan böjer sig ned och rör vid en fågel. Den krampar och har blod i fjäderdräkten. Flickans mamma kommer och tar henne i handen, säger att pappa har förberett med flädersaft och kanelknyten i skogsgläntan intill ån. Där sitter han redan. Med muggar som inte vill stå på filten och bullar i smörpappersformar.
Vattnet glittrar i tusen stänk. En brunsvartfläckig fjäril flyger förbi och snart har flickan glömt fågeln.
Till slut sydde jag ihop säcken. Nu finns min masteruppsats i litteraturvetenskap — En munter tragedi. Om det ironiska och det tragiska i Erik Johan Stagnelius ”Kärleken. Metafysisk Lärodikt” att läsa för den intresserade.
Först måste författaren bli oberoende av sin omgivning, sedan av sig själv. När författaren är oberoende av sig själv kommer oberoendet av omgivningen att te sig självklart. För hur kan omgivningen ha något med författaren att göra när författaren inte har med sig själv att göra? Först när verket är helt och hållet självständigt, en röst ur frihet, är det något att ha.
Det finns människor som är osäkra och blir säkra först när de hittar någon att härma. Sedan finns det människor som härmar och känner sig osäkra till dess att de börjar vara sig själva. //
