Det är händelsernas ödslighet i tillvaron som omger varje liv, och varje liv är och förblir ensamt och isolerat i denna totala öken av händelser som hela tiden fortgår.
Ur Upplyst gryt. Sanatoriedagbok, översättning: Inger Johansson
I am constantly amazed by man’s inhumanity to man.
För de flesta människor är kriget slutet på ensamheten. För mig är det den slutliga ensamheten.
Människan är med nödvändighet så vansinnig, att det att vara ”normal” bara är en annan form av galenskap.
Vi tror oss ha varit nere i de djupaste djupen, och när vi kommer upp har den vattendroppe, som glittrar på våra bleka fingrar, inte längre någon likhet med havet från vilket den kommer. Vi tror oss ha upptäckt en grotta med underbara skatter och när vi återvänder till dagsljuset, är det endast falska ädelstenar och glasbitar, som vi fört med oss ut. Och dock glänser skatterna likafullt där inne i mörkret.
Who ever lov’d, that lov’d not at first sight?
As you like it, III:5
Det samtida är det otidsenliga.
Vårt liv fortsätter utan oss, efter oss. Plötsligt säger någon att vi inte finns längre. Att vi inte har funnits. De talar om oss som om vi inte finns, redan medan vi lever. Det är en befrielse. Det är som om snön föll över våra liv tills vi vore borta. Som om vi vore skuggor från döda träd.
Ur ”En dramatikers dagbok”