I flera års tid har jag skrivit varje dag. Så är inte fallet längre. Bokstäverna väger tungt. Klyschan om det vita arket stämmer allt för väl. Stunderna som meningarna har för att fastna blir heliga. När jag skriver dagligen förloras känslan av exklusivitet eller rättare sagt, den uppstår aldrig. Orden och formulerandet blir som ett hushållsarbete, något som måste avverkas. Därför är pauser, uppbrott och vila från skrivarsysslan det som får den att kännas rolig igen. Nu kan jag minnas saker utan att ha satt ord på dem. Minnas dem som en rad förnimmelser, punkter där tid och rum binds samman, en perfekt sammansmältning av det förflutna.
Som min dotter på Södersjukhuset det andra dygnet på hennes hittills korta liv. Blåmärket och bulan efter sugklockan. Mikrovågsugnarna. Smörgåspåläggen. De vackra klipporna runt Årstaviken. Ett glittrande och stilla ytskikt i den dämpade kvällssolen. Helikoptern som landade utan att någon klev ur den.
Eller min dotter och jag på Barnhusbron efter helgmiddagen hos mina föräldrar. En himmel med inslag av rött, rosa och violett. Folktomt och nästan inga bilar. Promenaden längs Dalagatans uteserveringar. En tyst Vasapark.
Eller min dotter sovandes härom natten. Allt medan jag lyssnade till mullret utanför och stängde fönstren. Eller då jag möttes av ljuskäglorna, snarlika dem som hennes far och jag skildes åt till den där junimorgonen för drygt tre år sedan.
Skrivandet för minnet tillbaka, river upp det, kokar ner det till att endast handla om vissa saker. Utsnittet är fotografiets kärna också. Det urgröpta och det sagda, det valda och det destillerade blir föremålet för blicken, tanken. Föremålet för de framtida minnena.