Under våren gjorde ett virus att besöken på Kungliga biblioteket som äntligen blivit en eftermiddagsrutin, uteblev när staden ödelades och restriktioner infördes. Sakta men säkert har de rödfärgade avsnitten blivit svarta men sedan min dotter föddes har jag över huvud taget inte öppnat dokumentet och skrivaren intill hennes säng dammar. Fördelen med en uppsats i litteraturvetenskap är att den inte, som en nyhetsartikel, tappar i aktualitet. Det gör detsamma om arbetet färdigställs nu, om fem eller tio år. Det är också vad som ligger uppsatsförfattaren i fatet. Uppskjutandet är möjligt just därför att inga begränsningar finns.
Mitt barn begränsar mig på ett hälsosamt sätt. Jag tvingas kväva ångesten som finns i det icke-skrivna. Eller ångesten i det skrivna. Jag måste sätta i kontakten till den dammiga plastmaskinen som med sin klumpiga form är allt annat än tilltalande men som tuggar ut sida för sida och ger en spegling av det som bara är redigeringsmaterial än så länge. Och jag har börjat dokumentera arbetet. Det banala i en sådan dokumentation är som att bevaka väderprognosen – man vet inte vad det ska vara bra för men det känns tryggt på något sätt.