Jag tänker på Sisyfos stenklot. Det som rullas upp på toppen av berget för att genast rulla ner igen. Vi måste föreställa oss Sisyfos lycklig, säger Camus i slutet av sitt verk där han undersöker myten. Men vari består lyckan? Camus sätter punkt och lämnar resten åt läsaren. Är sensmoralen att om livet kantas av ständiga misslyckanden, måste lyckan ligga i accepterandet av detta faktum? Eller bör vi tillvarata stunderna inom ramen för Sisyfosarbetet? De som lyser upp tillvaron, fyller den med innehåll och färglägger vad som annars hade tett sig grått och meningslöst? Arbetets, eller kalla det kampens stilla njutning.
Rörelsen är inte alltid framåt, men den är där och vi måste bejaka den. För även om vi misslyckas nästa gång och nästa, likt den rullande stenen ständigt rullar ner från toppen, misslyckas vi kanske bättre denna gång för att låna ett uttryck från Beckett. Och även om vi uppnådde allt vi önskar och drömmer om hade vi ändå inte varit nöjda för då hade vi letat efter sådant som vi ännu inte uppnått eller åstadkommit och grämt oss över det. Eller sett felen och bristerna hos oss själva och inte tyckt att vi förtjänade framgången.
Schopenhauers tes, som han grundar i den österländska tanketraditionen, om att begären bara avlöser varandra stärker idén om att måluppfyllelse inte är lösningen. I uppförslutet är ansträngningen i första hand det utmanande, men det är snarare det mentala nederlaget av att tvingas börja om som är det övergripande hindret. Det stoiska i att inte ge upp trots att det känns utsiktslöst är då vägen till det lyckliga tillståndet. Livet blir inte längre absurt förutsatt att vi är någorlunda tillfreds på vägen.
Man kan gå till Jobs bok för att få bekräftat att det inte är säkert att vi får lön för mödan. Vi kan göra allt rätt och ändå inte få den utdelning som vi hoppats på.
Vladimir och Estragon i Becketts mest kända pjässtycke har inte gett upp om sin Godot. Men de agerar som om de hade det. Frustrationen i uppförsbacken till berget kan tyckas jobbigare i stunden men ger en inre frihet och frid när den övervinns. De två hattbeklädda herrarna sätter förhoppningen till något annat än sig själva, någonting därute och genomfars därför aldrig av tillfredsställelsen som det innebär att ha försökt agera eller ta saken i egna händer. All tid går till väntan, en väntan som till slut blir väntan på den egna döden. Men de slipper bli besvikna.
Målning Antonio Zanchi, Sisyphus, cirka 1660-1665