Vårt liv fortsätter utan oss, efter oss. Plötsligt säger någon att vi inte finns längre. Att vi inte har funnits. De talar om oss som om vi inte finns, redan medan vi lever. Det är en befrielse. Det är som om snön föll över våra liv tills vi vore borta. Som om vi vore skuggor från döda träd.
Ur ”En dramatikers dagbok”
2015 kom jag över en intressant artikel i brittiska Newsweek. Artikeln hette ”Why Men Are Killing Themselves” och byggde på en kartläggning som visade att män födda mellan 1962 och 1967 i Storbritannien var överrepresenterade i landets självmordstal. I samma veva hade jag fått nys om ett franskt författarskap som bara några år tidigare introducerats i Sverige.
Författaren hette Édouard Levé och föddes den första dagen på året 1965. Tio minuter över tre på eftermiddagen, men inte i Storbritannien utan i Frankrike.
Fyrtiotvå år, nio månader och fjorton dagar senare skulle han ta sitt liv. En måndag – den veckodag då flest tar livet av sig enligt både en tysk och holländsk studie. Det var också tio dagar efter att Levé hade lämnat manuskriptet till boken med namnet Suicide till förläggaren Paul Otchakovsky-Laurens på förlaget P.O.L på rue Saint-André-des-Arts i Paris sjätte arrondissement. Suicide eller Självmord som blev den svenska titeln sades handla om en väns självmord tjugo år tidigare.
Man bör vara lätt som fågeln, inte som fjädern.
Uppvaknandet ger drömmarna ett rykte som de inte förtjänar.
Våra sanna fiender är tysta.
Ett klart sinne begriper att det inte förstår.
En uppriktig människa säljer sig varken till djävulen eller ger sig själv till Gud.
—
* Egen översättning. Noteringar ur Tel quel (Éditions Gallimard, 1941). Målning: Giacomo Balla, Vitesse abtraite + bruit (från Folios utgåva 2001).
Gräset är grönare än strimman framför Gröna Lund. Det sprids en särskild doft när rummet fylls av kristaller. Ljuset, bländande ifall man höjer blicken från golvet.
Jag umgås med Stagnelius och hans ambranätter och azurer. Från där jag står med nöjesfältet, ett pandemins skelett, snett framför mig, är jag nästan på Fiskargatan.
Sabbatsstillheten kan sammanfatta året som började på en kinesisk djurmarknad. Motvilligt vilar sysslolösheten över skärgårdsstaden.
Möta den koboltklara decemberskymningen och förnimma kroppsrysningarna och glädjetårarna planteras utmed Sibiriens kullar samtidigt som barnvagnen fylls av fjäderlätta andetag.
– De skimrande anhalterna mellan vardagens platåer.
Berättelser söker numera ofta sin legitimitet i det självupplevda. Därför kan det vara värt att påminna sig om när romankonsten inte skydde verkligheten, men tecknade den utifrån fantasin. Gustave Flauberts Madame Bovary är ett exempel på detta.
Den realistiska romanen slog igenom runt år 1830, men själva begreppet »realism« myntades först långt senare. Till skillnad från många andra estetiska och litterära rörelser fanns ingen programförklaring eller sammanhållande grupp av förespråkare av genren. Kanske hör det realismen till. Den som med vetenskaplig precision skildrar världen utan allegoriska förtecken och med vad som närmast kan liknas vid en svepande kameralins.
Madame Bovary, skriven av Gustave Flaubert 1856 – till en början som följetong i en dagstidning – är ett realistiskt portalverk. Här träder så kallat vanligt folk fram i tillika vanliga miljöer på den franska landsbygden. Inget har för avsikt att trollbinda eller förföra, men just därför blir det registrerande ögat så intressant. Det icke-estetiska ges ett estetiskt värde med det exakta språket som bärare av vardagligheterna.
Snart delas Nobelpriset i litteratur ut. Det fanns en tid då litteraturpristagarna, trots en historia som inte varit skandalfri, var viktigare än intrigerna i den slutna klubben. 2014 fick fransmannen Patrick Modiano priset. Jag har läst hans roman Dora Bruder.
Dora Bruder är en kortroman av Patrick Modiano om jakten på den unga judiska flickan Dora Bruder. Född 1926, bodde hon med sina föräldrar på ett hotell i Paris, hamnade sedermera på ett katolskt internat som hon rymde från två gånger för att slutligen deporteras till Auschwitz i början av 1940-talet. Romanen skildrar berättarens uppdrag att lägga pusslet till gåtan om flickan vars liv visar sig korsa hans eget.
När det tystnar vet jag plötsligt vad tystnad är och att jag inte har den längre. Tystnaden som mot förmodan uppstår är inte ett tomrum utan en hund som skäller eller fläkten från byggarbetsplatsen som aldrig försvinner från kyrkan intill. Tystnaden är mild och len och lite förvirrande. Något saknas i den. Den saknas mig och blir därför påtaglig. Kanske en lyxartikel. Kanske en ny sorts erfarenhet.
Nästa år är det tvåhundra år sedan Charles Baudelaire föddes. Hans litterära produktion är begränsad, men ack så aktuell än i dag. Det ondas blommor var bland de första diktsamlingarna som jag läste och ekar fortfarande i mitt huvud.
För romantikerna var naturen den miljö i vilken konstnärer och diktare uppehöll sig. Att låta människans själsliv speglas i naturens vilda, omtumlande krafter och se civilisationsprocessen som en förstörelseakt, en process som slutgiltigt leder till att vi avlägsnar oss från oss själva, är också utmärkande. Mot denna uppfattning vände sig den franske 1800-talspoeten Charles Baudelaire. Staden och kulturen blev i stället scenografin för poesin. Naturen var inte nödvändigtvis mer äkta och människan inte innerst inne god.
