Berättelser söker numera ofta sin legitimitet i det självupplevda. Därför kan det vara värt att påminna sig om när romankonsten inte skydde verkligheten, men tecknade den utifrån fantasin. Gustave Flauberts Madame Bovary är ett exempel på detta.
Den realistiska romanen slog igenom runt år 1830, men själva begreppet »realism« myntades först långt senare. Till skillnad från många andra estetiska och litterära rörelser fanns ingen programförklaring eller sammanhållande grupp av förespråkare av genren. Kanske hör det realismen till. Den som med vetenskaplig precision skildrar världen utan allegoriska förtecken och med vad som närmast kan liknas vid en svepande kameralins.
Madame Bovary, skriven av Gustave Flaubert 1856 – till en början som följetong i en dagstidning – är ett realistiskt portalverk. Här träder så kallat vanligt folk fram i tillika vanliga miljöer på den franska landsbygden. Inget har för avsikt att trollbinda eller förföra, men just därför blir det registrerande ögat så intressant. Det icke-estetiska ges ett estetiskt värde med det exakta språket som bärare av vardagligheterna.
Orten Rouen där handlingen utspelar sig beskrivs som »en sorts sjaskigt Venedig« med smutsigt vatten som rinner mellan broar och kloakgaller (Flaubert, Gustave 2010, s. 19). Även om vi inte varit där får vi en bild av orten så när som på minsta grässtrå eller taknock. Tingen är här inte symboler utan syftar till att maximera verklighetskänslan. Författaren framkallar en synlighet som stundtals blir påträngande. Detaljerna sköljer över oss och det sjuder om varje mening. När huset dit Emma och Charles Bovary flyttar efter giftermålet tecknas, är det som om berättaren stått framför det och inte låtit någon infallsvinkel slippa undan. Tapeterna är kanariegula och upptill försedda med en urblekt bård som dessutom är illa spänd och bucklar sig (Flaubert, Gustave 2010, s. 39).
Det är rimligt att fråga sig vad Flaubert vill förmedla med all sin detaljrikedom?
Att exempelvis tapeten lyfts fram skulle för en van läsare innebära att hur väggen ser ut kommer ha implikationer för historien, att det är betydelsebärande. Men så är inte fallet. Beskrivningarna tycks inte syfta till något annat än att just beskriva saker som de framträder. Vad som i stället förmedlas är en stämning, en atmosfär som i högsta grad blir en del av romanens stil, ja, som rentav karaktäriserar den. I det avseendet har de en avgörande betydelse.