Snart delas Nobelpriset i litteratur ut. Det fanns en tid då litteraturpristagarna, trots en historia som inte varit skandalfri, var viktigare än intrigerna i den slutna klubben. 2014 fick fransmannen Patrick Modiano priset. Jag har läst hans roman Dora Bruder.
Dora Bruder är en kortroman av Patrick Modiano om jakten på den unga judiska flickan Dora Bruder. Född 1926, bodde hon med sina föräldrar på ett hotell i Paris, hamnade sedermera på ett katolskt internat som hon rymde från två gånger för att slutligen deporteras till Auschwitz i början av 1940-talet. Romanen skildrar berättarens uppdrag att lägga pusslet till gåtan om flickan vars liv visar sig korsa hans eget.
Modianos roman bygger på ett tidigare okänt människoöde – Dora Bruders – som knyts till en historiskt känd händelse: förintelsen av judar i samband med andra världskriget. Romanen upprättar således en förbindelselänk mellan det enskilda och det allmänna; judedeportationen och hotet om den finns med som en del av vårt kollektiva minne när vi läser. Däremot skrivs Dora Bruders historia först nu, med hjälp av en samtida berättare som hittat en gammal efterlysning av flickan i en dagstidning (Modiano, Patrick 2014, s. 7).
Läsaren får följa med till de tidiga krigsåren i Frankrike. Tidsepokerna i romanen glider in i varandra och existerar simultant, något som speglar de olika livsödenas kopplingar till varandra: Dora Bruder, föräldrarna, berättaren och berättarens far har alla saker gemensamt.
Tidsförskjutningarna bidrar också till att berättarens perception av vad som är nu- och dåtid grumlas: »Från i går till i dag. Allt eftersom åren går flyter perspektiven ihop för mig, vintrarna blandas samman. Vintern 1965 med vintern 1942« (Modiano, Patrick 2014, s. 10). År 1965 var närmare Dora Bruder i tiden, men berättaren visste inget om henne då, när han för första gången gick i hennes fotspår. Promenaderna som han gör längs Paris gator på 1990-talet, upplevs rentav mer som dåtid än tiden under 1940-talet, eftersom byggnader och platser förknippade med Dora rivits eller gjorts om i den franska huvudstaden (Modiano, Patrick 2014, s. 107 ff.). Modiano visar med sin berättelse hur historien skrivs när vi sätter ord på den.
Säkra kan vi inte vara på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Det går att ta reda på formaliteter kring den försvunna flickan; byråkratiska dokument som bekräftar hennes födelsedatum eller inskrivningen på klosterinternatet. Men berättaren vet exempelvis inte hur det var på Tourellesfängelset dit Dora fördes. Att värmen var kvävande och att ångesten var hög är något som han bara kan föreställa sig i fantasin (Modiano, Patrick 2014, s. 115 f.). I egenskap av romanförfattare applicerar Modiano historikerns metod att »fiktionalisera« historien. Men lika mycket använder han romanförfattarens gestaltningsprincip där sanningen först och främst är av estetisk eller litterär art. Ett annat exempel på denna historiska representation är när berättarjaget konstaterar följande om Dora: »Jag var säker på att hon steg av vid metron vid Nation. Hon försökte förlänga ögonblicket innan hon måste gå in genom porten och över gården« (Modiano, Patrick 2014, s. 108).