Nästa år är det tvåhundra år sedan Charles Baudelaire föddes. Hans litterära produktion är begränsad, men ack så aktuell än i dag. Det ondas blommor var bland de första diktsamlingarna som jag läste och ekar fortfarande i mitt huvud.
För romantikerna var naturen den miljö i vilken konstnärer och diktare uppehöll sig. Att låta människans själsliv speglas i naturens vilda, omtumlande krafter och se civilisationsprocessen som en förstörelseakt, en process som slutgiltigt leder till att vi avlägsnar oss från oss själva, är också utmärkande. Mot denna uppfattning vände sig den franske 1800-talspoeten Charles Baudelaire. Staden och kulturen blev i stället scenografin för poesin. Naturen var inte nödvändigtvis mer äkta och människan inte innerst inne god.
Det ondas blommor som gavs ut 1857 banade vägen för en ny poesi. Baudelaires ord har sedan dess influerat författare och musiker över hela världen som tagit fasta på hans oefterhärmliga spleen. Dikterna har ett rikt, ofta kontrastrikt bildspråk och undersköna rader broderas ut med en särpräglad intensitet. Exotiska dofter agerar metaforer för svindlande kärlek och fjärran hamn blir en tillfällig sexuell förbindelse. Det finns en gåtfullhet, något gäckande, liksom os av symbolmystik och ruspräglade irrfärder. Samhällskritikern Baudelaire låter sig heller inte väntas på. Hyckleri och dubbelmoral, konventioner och enfaldiga frestelser står inte högt i poetens värld.
I dikten »Albatrossen« beskrivs den smärtsamma kollisionen som uppstår när poeten (albatrossen) möter folket (matroserna) och tvingas ner »med jättevingarna på marken i exil, bland skratt och hånfullt spe« (Baudelaire, C. i tolkning av Björkeson, I. 1986, s. 30). Från att ha regerat i himlen, konstens universum, oberörd av orkanerna, de mänskliga konflikterna, måste poeten (albatrossen) nu konfrontera folkets skratt och förlöjligande av hans gester. Dikten kan läsas som en dödsruna över ett romantiskt ideal, en gravsten över den gudomliga konstnären vars piedestal krossats av den nya tiden. Baudelaire skräder inte orden: det rör sig om »en krymplings like« (Baudelaire, C. i tolkning av Björkeson, I. 1986, s. 30).
De sista suckarna på himlatronen är tunga, vi står ensamma med våra ord som faller lika platt till marken som ett par för stora vingar hos en gigantisk fågel. Det romantiska geniet är dött. Massmänniskan är här.