/ Fåfänga är konsten att röra en annan människas medlidande.
/ Vi avundas Dostojevskijs idiot som vi avundas naturbarnet.
/ Att slippa reflektera är att vara neutral, att aldrig dra åt något håll, att vara oantastlig.
/ Tiden är vår största vän eftersom den säger åt oss att ge upp försöken på fulländning.
/ Kärlek är lättast mellan människor som någon gång haft svårt att älska sig själva.
/ Lidandet går inte att tvätta bort som en fläck om någon nu trodde det. Lyckan kräver disciplin, ansåg grekerna. Vi tror som bekant på de snabba belöningarna. Vi har skrotat ansträngningen eftersom den plågar oss mer än målet fyller oss med glädje.
tjugofyra timmar efter fredagsbönen då staden var nedsläckt, då det kunde dansa spöken på gatorna, då affärerna hade plåtridåer för fönstren
Två kvinnor passerar ett stånd där en man erbjuds att ta en titt på sortimentet.
Kvinnorna har handlat bröd invirat i blå plast som knutits ihop av bagaren i butiken mitt emot. Deras långa duvgrå respektive korpsvarta dräkter sliter upp dammet likt de hastigt inbromsande bilarnas däck.
Elektronik. Heminredning. Kryddor. Sand.
Försäljaren säger sig gärna svara på frågor men hans engelska är bristfällig. Mannen betraktar utbudet. Pekar med sitt bleka finger och känner hur det darrar till.
D’yo wanna try?
Solen lyser obönhörligt. Det hörs rop och skrammel från en bjällra. Lukter av söta varma frukter som staplats i pyramider. Vattenmelonskivor och åsnespillning. Utdragna kylskåp. Spegeltavlor med Korantexter. Dockvagnar i cerise plast. Kamelkött.
Mannen torkar pannan med en näsduk, kisar mot himmelen och riktar pipan mot ett par fåglar som cirkulerar i en ring. Det fladdrar till i tältanordningen.
Jag tar det, säger han.
En pojke på cykel skriker av förtjusning.
//
Förinspelat reciterande. Dova ekon av en flytande massa sakrala läten medan solen fräter på husfasaderna. En väldig buss spyr ur sig rök och släpper av en familj med tejpade resväskor.
En hund nosar på påsen med bröd som bagaren ska ta med sig hem vid stängning, för att sedan springa vidare.
Mannen brer ut sig på hotellsängen. Gardinerna kväver dagsljuset. Han är yr av för lite vatten, av för mycket tvivel. Den medhavda spriten blandas med läsk ur minibaren. Stryptaget utbyts mot fjärrkontrollens zappande. En tevekanal med bara italienska filmer och han somnar.
Någonting kan kännas meningslöst på ett kraftfullare sätt av att någonting annat upplevs mycket meningsfullt. Det kan ligga en sorg eller en känsla av livsfullbordan i detta tomrum.
1842 gavs Gustave Flauberts debutverk, den lilla kortromanen November ut. Temat och tankegångarna känns igen från författarskapets första, exceptionella trevanden i vad Flaubert skrev som sjuttonåring men som inte trycktes förrän långt senare till de stora realistiska romanernasom hans eftermäle kommit att vila på.
En hypersensibel ung man söker sig kärlekstörstande och frihetslängtande ut ur ensamheten, vilsen men nyfiken på livet för att ömsom tro sig se sina idealistiska föreställningar uppfyllas, ömsom kasta sig i besvikelsens vattentunna där den brinnande själen dunstar som regndroppar på det översta ytskiktet. »Jag försökte i skogarnas och vattnens ljud upptäcka de ord som andra människor inte hörde och jag lyssnade uppmärksamt för att uppfatta uttrycken för deras harmoni« (Flaubert, Gustave 1964, s. 25). Av vad som blir den första erotiska erfarenheten och det omtumlande kärleksmötet med den äldre, prostituerade Marie uppslukas ynglingen fullständigt. Lidelsen förblindar honom och tiden suddas ut varpå Marie med sina mjuka former, sin speciella doft och sexuella välbehag försvinner lika snabbt som hon kom. Passionen förefaller drömlik, overklig, fabulerad — som den tidens pojkrumsfantasi — där köttet, fettet och koppen som varit så påtaglig plötsligt framträder väsenslik. Begäret handlar inte om kvinnan primärt utan om illusionen om henne och om världen som en bedräglig, vilseledande och tondöv plats. Därför är också återvändandet till den juvenila och ofarliga ensamheten — »Han blev sorgsnare än någonsin förr och dagarna blev längre än någonsin för honom« (Flaubert, Gustave 1964, s. 118) — med den för tidiga döden som följd endast ett led i fullföljandet av de allmänna livsbesvikelsernas ideologi.
Berättarmässigt är November uppdelad i två delar. Den första delen berättas av den kärlekskranke, oerfarne ynglingen. I den senare delen tar en annan berättare vid och avslöjar att det hittills rört sig om ett bokmanuskript. Det väl beprövade metagreppet skapar distans till det känslomättade innehållet och etablerar ännu en nivå i diskussionen om verklighet kontra illusion. Såhär skriver den nye berättaren: »Manuskriptet är slut här men jag har känt den som skrev (…)« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). Han fortsätter: »Troligen har väl vår man inte funnit mer att säga« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). En tredje röst som vävs in är Maries som återges i form av en längre monolog inför sin unge älskare: »Hör på ska du få höra hur mitt liv har varit« (Flaubert, Gustave 1964, s. 75). Inte bara får vi lyssna till hennes livshistoria, vi får också inblick i hennes tankar, i hennes inre — hon går från objekt till subjekt — som i denna minnesvärda passage: »I kyrkan betraktade jag den nakne mannen på korset, jag reste upp hans huvud, jag gav honom bättre hull, jag gav hans lemmar färg, jag lyfte hans ögonlock« (Flaubert, Gustave 1964, s. 78).
Efter läsningen blir det flaubertska debutverket närmast en flyktighetens lovsång. Vem var egentligen den unge mannen som förälskade sig i en sorts Maria Magdalena-gestalt? Jag tänker på novemberdimman som lägger sig som ett skirt, älvaktigt filter över världen, som inte döljer den, men som heller inte avslöjar vad som finns och frodas där under.
