Kategori: Text

Gryningen bryter igenom moln som jag har glömt hur de ser ut. Det har inte regnat på evigheter. Idel hetta. Brända gräsmattor. Jag lider med träden. Varmt. Varmt. Varmt.

Så skrev jag en morgon i juli. Nu har det vänt. Tyvärr har det vänt tvärt på sina håll med översvämningar och alldeles för stora regnmängder. Men nog är gräset grönare där det förr var brunt och nog ser marken ut att ha längtat efter väta. Sensommaren har i huvudstaden fram tills för några dagar sedan dock erbjudit vad jag i det närmaste skulle kalla en perfekt väderlek. Lågt stående grapefruktfärgad sol som värmer i stället för att steka panna och kinder och en hög, klarblå himmel. Hyfsat vindstilla. Men så fick vi mer av regn, ja, det bokstavligt talat forsar ner från en sky utan fickor eller tillstymmelse till solgenombrott. Vinden drar i växterna på balkongen. Paraplyet vänder ut och in på sig när man navigerar mellan glänsande vattenpölar.

Vädret är inte oviktigt för ens sinnesstämning. Det är något med att spegla sig i väderskiftningarna, notera hur humöret formas efter dem. Efter att ha bott på platser med betydligt vagare säsongsväxlingar är jag tacksam för de fyra årstiderna och att de avgränsar sig mot varandra. Att saker och ting händer med klimatet där en sommar i dag är annorlunda än för trettio år sedan är förvisso mycket oroväckande. Extremväder och högre medeltemperaturer verkar vara en sorglig följd av en planet som rent ut sagt misshandlas av människan. Men fortfarande har vi våra årstider här uppe i norr. Våra skira försomrar, mustiga senhöstar och med lite tur vita midvintrar.

Från en korridor av dansande, knastertorra löv på Sankt Eriksgatan till Österlens saltpastillsglittrande soldis. Färsk bris, friska Polenvindar, närmare kontakt med kontinenten. Man ser faktiskt Bornholm breda ut sig dessa sensommardagar. Samma promenadrunda varje förmiddag, genom småbåtshamnen förbi Skillinge varv och de uppställda husvagnarna. Förbi det kaffedrickande pensionärsparet och mannen som börjar dagen med Sydsvenska dagbladet. På vägen passerar jag piren, boulebanan och badstegen. Flaggstänger slår i blåsten. Stråk av det sobra storstadsmässiga i välklädda barnfamiljer som inhandlar lokaltillverkad glass i en lastbil. Man ser vilka som har tillfällighetsbesökarens blandning av skepsis och öppenhet och vilka som befolkat denna by i många decennier. Denna tillströmning av folk! Det ryktades om bråk vid badstrandsparkeringarna i juli, långa bilköer.

De gamla fiskebostäderna, varsamt kalkade och i en sorts oinställsam enkelhet, kransar de karaktäristiska sträddena — så kallat kullerstensprydda gränder. Nu har husen förvandlats till blinkande mångmiljonaffärer i pandemins skugga. Efter fiskarna kom konstnärerna, musikerna, skådespelarna, ja, kulturarbetarna kort och gott. Och nu pengarna! Länge har det dock satsats mer på inhemsk vinodling och ekologisk lyxmat än jazzfestivaler på Österlen även om kulturstämpeln fortfarande låter addera det andliga kapital som inte kan köpas för pengar. Konsthantverk, måleriverkstäder och en aktiv teaterscen lyser alltjämt med sin närvaro.

I år ger det lilla förlaget ellerströms ut Michel Houellebecqs debutroman, Konkurrens till döds från 1994 i en reviderad översättning av Kennet Klemets. Jag har läst det mesta av Houellebecq, men inte just denna roman, förrän nu. Den kom ut när jag var nio år, året då min familj och jag besökte Frankrike och Paris för första gången. Ett minne som lever då den första riktiga utlandssemestern som vi gjorde efterlämnade starka intryck. Från den franska huvudstaden minns jag framför allt bilarna som körde kors och tvärs och var överallt; dessa vita Renaulter och Peugeoter var som små hundkojor i jämförelse med de stora rymliga Volvobilarna som trafikerade mitt hemlands vägar. Precis som svenskarna valde inhemska märken som Saab och Volvo, inhandlade fransmännen sina egna biltillverkare. Men då fann jag det högst märkvärdigt att de kunde köra runt i dessa små tilltryckta sardinburkar.

Det här var som sagt över tjugofem år sedan och sedan dess har Frankrike förändrats; den tidigare slutna franska bubblan av att man gör saker och ting på sitt sätt, har spruckit både en och två gånger. Men att en författare som Michel Houellebecq kommer fram i en tid då just Frankrike genomgår denna modernisering och globalisering, påhejat av vissa, föraktat av andra, är ingen slump. Han ligger som det heter rätt i tiden. August Strindberg hade samma näsa för att pricka in tidsandan, men med upphöjd blick och en förmåga att alltid ställa sig lite utanför även när han var som mest indragen i en politisk debatt eller besatt av en ny övertygelse. Houellebecq är kallare, mer minimalistisk i sin stil, men utgångspunkten är snarlik.

I Konkurrens till döds stöter vi på de relativt unga, nördiga dataingenjörerna, handplockade av statliga departement som har påbörjat ett omfattande teknikskifte. Frankrikes egen föregångare till internet, Minitel nämns på sina håll, och romanen förmedlar tidigt känslan av den splittrade informationsålder som sedermera blivit en självklar bakgrundsbild hos författaren. Och dessa datatekniker är inga glamorösa figurer som bär framtiden elegant på sina axlar. Tvärtom kedjeröker de, glufsar i sig skräpmat, klär sig tarvligt och ställs inför det ena misslyckade raggningsförsöket efter det andra. Är de på resande fot är det inte till världsmetropoler med förstaklassflyg utan till sömniga och förfallna franska småstäder med ett TGV-tåg. Nattklubbsbesöken får männen att känna sig gamla i havet av yppiga tonårsbröst. Och deras vardag framstår snart lika gråtrist som en tuggande kontorskopiator även om Seine får något vackert scharlakansrött över sig i en hastig betraktelse av huvudpersonen.

Jag har funnit en bänk som ligger inklämd mellan nässlor och grushögar. Över den hänger grenverk och runtom trilskas sjok av allehanda ogräs som stundom klipps ner i öronbedövande elektriska sveptag. Här passerar på sin höjd en hundägare, en förskoleklass eller ett par tonåringar som släpar fötterna efter sig. Här yr frömjölet innan det fastnar på bänkens redan klibbiga hinna.

Jag vill vara ifred vilket är svårt i en stor stad.

Maskrosorna står som spön i backen och ett barn ur förskoleklassen kastar en avbruten nässla åt mig som jag plockar upp. Den bränns inte. Rötterna från nyutslagna lövträd gör allt för att träden inte ska falla; de klamrar sig fast i sluttningen, blottar sin svaghet. Syrenerna har tagit doftutrymmet i besittning medan häggen med sin vithet syns på långt håll. En orienteringsflagga är fäst på bänken som blir min nästa anhalt, närmare skolan och det ihållande skolgårdskvittret. Det är fullt av klotter på bänken och en elspark ligger slängd intill.

Bakom mig triumferar vattentornet och gräsmattorna breder ut sina dynor. Den inhägnade hundparken är kal på gräs och växtlighet, och den nationalromantiska kyrkan envisas med att alltid vara låst. Sedan det i berggrunden utskjutande utomhusbadet. Bassängen som nyligen renoverades. Putsen som flagnar likt sommardöd hud. Mitt barndoms bad och jag minns särskilt omklädningsrummen.

Nedanför ringlar Roslagsgatans sömniga sluttamp.

Drömmen är välståndets välsignelse. Materialismens moder. 

Drömma är att fläta samman övertygelsens fnasiga trådar och slita itu domarens knapphändiga ark. Att stanna och smälta en stund.

Drömtillvaro är att låta tingen spegla sig i lugnets hinna, låta avståndet blänka i hjärtetrakten men få tiden att vibrera i lungsäckarna så att världen utanför kan glänta, om så bara en smula i ögonvrån. 

På ett gods på den ryska landsbygden har tiden sprungit en familj förbi. In i det sista blundar den för sitt öde. Där finns ett par vackra träd som blommar en gång om året och bär frukt vartannat. Föga lönsamma, föga motiverade på den mark som snart ska utvinnas av framtidens krafter. Dramat Körbärsträdgården av Anton Tjechov behandlar modernitetens dilemma.

»Kan vi inte smida oss en annan så får vi leva med den tid vi har«, konstaterar den ryske poeten Osip Mandelstam. Ett antal decennier tidigare försöker sig hans ryska litteraturbröder på att formulera ett epokskifte som blivit kännemärket för den ryska 1800-talslitteraturen — klivet in i moderniteten. Dostojevskijs Brott och straff behandlar sekulariseringen och vart moralen tar vägen när Gud är död (dödförklaringen sker dock senare, 1882 av Nietzsche), och Gogol har i sin novellkonst skildrat staden under både hotfull och möjliggörande omvandling. Ryssland går dock inte lika snabbt framåt i industrialisering och utveckling som många europeiska länder varför Marx spår att revolutionen som ska befria arbetarna ur sina bojor kommer ske någon annanstans. Verkligheten ska bli en annan. Men i Ryssland finns inte bara nya politiska rörelser som den anarkistiska eller ett gryende hat mot tsaren utan också en konservativ vägran, ett motstånd mot de samhälleliga och sociala förändringarna bland dem som besitter privilegier. Nationalism, nostalgi och sentimentalitet följer med denna vägran och detta återfinns hos familjen Ranevskaja i Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården.

En söndag i mars äter jag frukost med Fernando Pessoa.

---

Huvudet är fyllt av moccakaffe och gulmogna bananer och dottern är ljuvlig intill benen när hon klättrar som en apa på mig med sitt kluckande skratt och sin blöta mun som fått ett par fina vita tänder.

Lissabon är Pessoa och Pessoa är Lissabon.

Annars har jag mest umgåtts med Gombrowicz på sistone. Hans sågning av poeterna (och egentligen av hela den polska litteraturen) i dagboken var ord och inga visor. Poänger har han, analytisk som han är och ordet briljant är ingen överdrift att använda när det kommer till att sammanfatta hans stil; den räds inte konsekvenserna av lindansandet, om jag säger så. Kanske krävs en exiltillvaro för att frambringa en sådan våghalsighet. Pessoa levde också periodvis i exil, men nog mest i relation till sig själv, ärligt talat. Han vårdade sina alter egon som om de vore hans hundar och lät spela ut hela sitt känsloliv i händerna på dem. Samtidigt bygger hans författarskap på accepterandet av just detta splittrade, mestadels djupt plågade känsloliv.

Starkare än viljan lever slumpen våra liv. Viljan bänder. Slumpen sker. Vanligt är att styras men först i efterhand inse att vi var hon som frös men bet ihop för att den hon älskade ville röka färdigt sin cigarett.

Följa den så kallade egna vägen men försöka att inte klandra sig själv när saker inte går som de ska.

Abstraktioner är skydd mot världen. Konkreta föremål speglar vår identitet, i synnerhet efter en tids frånvaro. Vi behöver självomsorger och en god samtalspartner. Utsatthet kan vara många saker.

Viljan må vara egoistisk.

disig grundval, flimrig havssång

i öken tror jag mig ha släppt ut viljan

sandlagret bränns och kvar är mannen

i den amerikanska flaggan

Som är allt annat

än amerikan.

färger stänger ögonlocken och oklara dofter fördelar dem

sedan värme,

ren värme

som från ett element

människor i badanpassade kläder

kroppar utan ändamål

en grop ska bli en pool, en pool fylld av hår

svalka, bränder

skyfall när ökenleda tar över

Lycklig är den som i konsten vistas eller i Gud känner

att det inte spelar någon roll

hur framtiden försvinner

men minst av allt nuet

Job och Psaltaren och Klagovisan

göra det lätt för sig

kaprifolblomman vid svarta havet

har en särskild rundning

liksom stenarna

som doft ej kan beskrivas

som ord ej kan läggas

---

KUNGSHOLMEN. FEBRUARI 2018

Snöyran sväljer Fridhemsplan i ett nafs.

Tystnad råder när världens ensammaste fågel dör.

Biståndsarbetare diskuterar nattflyg till Nairobi på buss nummer sextioett nedför Hantverkargatsbacken. Den gör en avstickare bland grannhusen, grinden till Norr Mälarstrand. Folkhemsromantik och surdegens ankomst till Sverige.

Jag ser på goretexjackorna vad de arbetar med.

Tegelfasaderna vid Åhléns och navet på holmen där jag växte upp. Den som uppfann mexiteglet brydde sig säkert om väder och vind. Väntan vid en busshållplats och möjligheten att inta miljön, koka ner den och spjälka den i fristående bildrutor. Tristessen är kravlös och en fiende som vi sällan ser numera.

En gång hade jag kungsbalkong och bodde på John Ericssonsgatan.

---