Oas

Jag har funnit en bänk som ligger inklämd mellan nässlor och grushögar. Över den hänger grenverk och runtom trilskas sjok av allehanda ogräs som stundom klipps ner i öronbedövande elektriska sveptag. Här passerar på sin höjd en hundägare, en förskoleklass eller ett par tonåringar som släpar fötterna efter sig. Här yr frömjölet innan det fastnar på bänkens redan klibbiga hinna.

Jag vill vara ifred vilket är svårt i en stor stad.

Maskrosorna står som spön i backen och ett barn ur förskoleklassen kastar en avbruten nässla åt mig som jag plockar upp. Den bränns inte. Rötterna från nyutslagna lövträd gör allt för att träden inte ska falla; de klamrar sig fast i sluttningen, blottar sin svaghet. Syrenerna har tagit doftutrymmet i besittning medan häggen med sin vithet syns på långt håll. En orienteringsflagga är fäst på bänken som blir min nästa anhalt, närmare skolan och det ihållande skolgårdskvittret. Det är fullt av klotter på bänken och en elspark ligger slängd intill.

Bakom mig triumferar vattentornet och gräsmattorna breder ut sina dynor. Den inhägnade hundparken är kal på gräs och växtlighet, och den nationalromantiska kyrkan envisas med att alltid vara låst. Sedan det i berggrunden utskjutande utomhusbadet. Bassängen som nyligen renoverades. Putsen som flagnar likt sommardöd hud. Mitt barndoms bad och jag minns särskilt omklädningsrummen.

Nedanför ringlar Roslagsgatans sömniga sluttamp.

Jag låter mig värmas av solen som färgar hustaken silvergrå. Grillrök blandas med tändvätska. En snigel kryper vid mina fötter och jag snor in mig i komplicerade utläggningar när en kvinna frågar vart trappan mitt emot leder. Balkonger tillhörande lägenheterna på andra sidan måste vara upphovet till röklukten. Det är något med Roslagsgatan även om jag tror att det dygnetruntöppna taxifiket har slagit igen. En dvärgpudel tassar efter sin ägare och maskrosorna har knallgula kransar. De räknas inte längre till ogräs, åtminstone tas de inte bort av parkförvaltningen.

Syrenerna är piggt blåvioletta och jag vill hejda blomningen av särskilt syrenerna för de är finalen på allt. Tobaksladan och Djurens vänner när jag är på väg hemåt. De tillfälliga krigsbostäderna som blivit eftertraktade träkåkar i falurött.

Det går brant utför.

Om man följer den slingrande grusgången nerför åsen kommer man till stenstaden där uteserveringarna har snickrats för att sluka lunchgäster och där bilverkstädernas portar kryddar luften med gummi och olja. En rädsla uppstår i mig när jag ser tonåringarna hänga utanför ICA. Jag tänker direkt på narcissism, men motstår frestelsen att känna mig gammal. Det har med mitt barns värnlöshet att göra, allt hon ska slussas ut i så småningom.

Det svalkar från tusen vindar i en och samma. Om några dagar ska stora vattenmassor falla från det stora blå.

Det börjar med enstaka droppar. Det börjar med att man konstaterar vad det är för väder. Sedan hoppas man att man ska hinna till oasen trots att det är mörkt, mörkt grått ovanför de vindpinade träden. Man har med sig datorn för säkerhets skull. Kanske något av Baudelaire, kanske bara sina tankar. Man vet att man kommer återvända, att rutiner är bra för människan, att även en kort stund är en stund.

Ögonblicken flyter förbi. Livet har en hisnande premiss när vi talar längd. Jag ser det svarta före födseln och befarar att det är vad som väntar. Men okej, det är förhoppningsvis ett tag till dess. Och nu när blomningarna börjar läggas till minnet och jag vet vad det här går ut på, fortsätter jag gärna att njuta av det så länge det går. Fortsätter att sjunka ner i jorden, låta platsen upphäva tiden, låta den upphäva allt vad som hittills framlevts och frambringats av människan och hennes maskiner. Se ett urtillstånd ta form, se bekanta drag i människorna jag möter, känna regnet sippra ner i oasen som är mitt gömställe men vissa stunder blir till mångas gömda ställe.

Regnet det strilar inte, det forsar ner, bildar en pöl under fötterna, avgränsad mot resten av marken.