Gryningen bryter igenom moln som jag har glömt hur de ser ut. Det har inte regnat på evigheter. Idel hetta. Brända gräsmattor. Jag lider med träden. Varmt. Varmt. Varmt.
Så skrev jag en morgon i juli. Nu har det vänt. Tyvärr har det vänt tvärt på sina håll med översvämningar och alldeles för stora regnmängder. Men nog är gräset grönare där det förr var brunt och nog ser marken ut att ha längtat efter väta. Sensommaren har i huvudstaden fram tills för några dagar sedan dock erbjudit vad jag i det närmaste skulle kalla en perfekt väderlek. Lågt stående grapefruktfärgad sol som värmer i stället för att steka panna och kinder och en hög, klarblå himmel. Hyfsat vindstilla. Men så fick vi mer av regn, ja, det bokstavligt talat forsar ner från en sky utan fickor eller tillstymmelse till solgenombrott. Vinden drar i växterna på balkongen. Paraplyet vänder ut och in på sig när man navigerar mellan glänsande vattenpölar.
Vädret är inte oviktigt för ens sinnesstämning. Det är något med att spegla sig i väderskiftningarna, notera hur humöret formas efter dem. Efter att ha bott på platser med betydligt vagare säsongsväxlingar är jag tacksam för de fyra årstiderna och att de avgränsar sig mot varandra. Att saker och ting händer med klimatet där en sommar i dag är annorlunda än för trettio år sedan är förvisso mycket oroväckande. Extremväder och högre medeltemperaturer verkar vara en sorglig följd av en planet som rent ut sagt misshandlas av människan. Men fortfarande har vi våra årstider här uppe i norr. Våra skira försomrar, mustiga senhöstar och med lite tur vita midvintrar.
Likt många omkring mig lamslogs jag av den ihållande julihettan som inte föga förvånande slog alla gamla värmerekord. Vad som skulle ha blivit en produktiv månad med målsättningen att slutföra min masteruppsats i litteraturvetenskap blev i stället en kamp mot termometern. Lägenheten var tömd på syrehaltig luft och att tänka en tanke från början till slut var en utmaning. Detta tillstånd, då hjärnan vägrar samarbeta och där skälet är en värme som upplevs närmast klaustrofobisk har jag visserligen erfarit i ökenländer där osannolika 50 grader varit en realitet. Men där har också luftkonditioneringen räddat en. Nu säljs fläktar och luftkonditioneringssystem i Skandinavien slut på nolltid.
Hettan passerade och i stället blev jag sjuk.
Jag vaknar tidigt dessa morgnar. Så tidigt att det knappt hunnit ljusna. Varje morgon hoppas jag att jag ska må aningen bättre. Men just morgnarna bär med sig ett bakslag för mig och ett framsteg för viruset. I ett par långsamma andaktsminuter brygger jag mitt kaffe. Känner mellan de tunga andetagen, det skenande hjärtat och den förhöjda kroppstemperaturen, en sorts märklig inre frid. Dammet syns genom solstrålarna som strömmar in i horisontella linjer och ljuset är finfördelat, milt och kornigt. Eller om det regnar: metalliskt grått och elektriskt. Jag blickar ut över grannhusen för att se om det lyser i någons fönster men ser endast neddragna rullgardiner och en och annan nattlampa. Under dagen vet jag att en annan sorts, flackare och plattare energi tar plats. Det gäller därför att vara fullt närvarande i bubblan, njuta av dess kapselliknande frihet. När livet vecklas ut i allehanda göromål, aktiviteter och måsten blir jag mer praktiskt inriktad. Det gäller att få vardagen att gå ihop. Jag trivs dock utmärkt med det lilla familjelivet och dess organiskt etablerade rutiner. Faktum är att denna enkla tillvaro lindrar en ångest och ett obehag som en i vissa stycken sprucken, förställd och nyckfull yttervärld framkallar.