Rysk poet och essäist av judisk härkomst, född 1891 i Warszawa, uppvuxen i Sankt Petersburg och död i ett fångläger i Sibirien. Räknas i dag till en av de största poeterna från 1900-talet. Jag tänker såklart på Osip Mandelstam. Nyligen gav Bokförlaget Faethon ut den lilla pärlan Tidens larm från 1925 i en nyöversättning av Bengt Jangfeldt. Tidens larm är ett prosaverk på knappt 130 sidor som fångar tonerna eller larmet från den vitala, omvälvande och osäkra brytningstiden mellan sent 1800-tal och revolutionsåret i Ryssland 1917. »Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning. Mitt minne är fiende till allt privat«, skriver den vid bokens tillkomst trettiofyraårige författaren och drar undan mattan för den som vill få en dagboksliknande inblick i Mandelstams tidiga liv. Men personligt blir det, om än i syfte att lyfta fram och belysa det som är större än jaget, samhällsförändringarna, kollisionen mellan kulturer och generationer, förväntningar och farhågor.
Huvudstaden Sankt Petersburg — bokens avstamp — är en levande stad och lockar människor från hela Europa. Mandelstam har öga för det brokiga gatumyllret och hur »stadens själva arkitektur« ingjuter ett slags »barnslig imperialism« i hans barnjag. Gatan är den nya skådeplatsen för offentligt liv och från en dag till en annan belönas den med en teknisk nymodighet eller ett monument som ska understryka dess betydelsefullhet. Barnet Mandelstam tittar storögt på de tekniska och militära innovationerna. Och även om Sankt Petersburg inte är ett Wien eller ett Paris, finns här en påtaglig livskraft och en kosmopolitism som inkluderar lättnader för judar att bosätta sig vilket är långt ifrån fallet på många håll. Fadern arbetar som handskmakare och läderhandlare och modern är pianolärarinna. Utbildning värdesätts högt i hemmet och sonen som har både privatundervisning och franska barnflickor, skickas snart till de bästa skolorna. Utifrån sett kan livet tyckas privilegierat och tämligen bekymmersfritt, men den unge Mandelstam upplever snart att det uppstått en klyfta mellan honom och tiden, »den larmande tiden« och platsen för familj och familjearkiv, historia, arv och miljö. Minnesarbetet framstår därför snarare som en uppgörelse med historien och föräldragenerationens bidrag än en okritisk nostalgitripp.
Ett ord som upprepas är kaos. Att omvärlden uppfattas som kaotisk för ett barn eller en ung människa är inte konstigt, men här sipprar kaoset fram innanför det egna hemmets väggar, närmare bestämt i den judiska identiteten. Såhär beskriver Mandelstam familjebiblioteket: »Den nedersta hyllan minns jag alltid som kaotisk: böckerna stod inte rygg vid rygg utan låg ovanpå varandra, som ruiner: de fem Moseböckerna i rött med slitna band, judarnas ryska historia, skriven på omständligt och skyggt språk av en rysktalande talmudist. Detta var det judiska kaoset förvandlat till damm«. Mot detta ställs sedan kanoniserade ikoner som Goethe, Schiller och Shakespeare liksom fadern som försöker komma ur »den talmudiska snårskogen« in i en upplysningstradition. Men kanske är hans ambition högre än hans förmåga att tillgodogöra sig den västerländska litteraturens mästare på djupet, låter sonen påskina mellan raderna. Modern disponerar sina egna bokhyllor och läser helst Pusjkin medan de franska barnflickorna kvittrar om stora landsmän som Napoleon och Hugo. Mandelstam vill förstå favoriseringen och förflyttningen, anpassningen till den nya miljön och kulturen som dock görs lite slarvigt. Han landar i slutsatsen att det råder en förvirring hos föräldrarna — som om de inte visste vilket ben som de ska stå på — där det kälkborgerliga skrivbordet i faderns arbetsrum nog mest representerar behovet av att ge intryck av bildning och klass.
Själv försöker Osip Mandelstam få grepp om sin judiska bakgrund. Stundtals är han pejorativ i sina redogörelser vilket emellertid accentuerar utanförskapet. Han beskriver hur han kommer hem från synagogan som i »en tung dimma«. Och förutom att han ser föräldrarnas balansgång mellan de traditioner som de bär med sig genom sitt judiska arv och dem som de möter i den kristna världen, bevittnar han den sorgliga, men kanske nödvändiga benägenheten bland gelikar att offentligt tona ner vem man är. I en passage genomskådar han sin judiske hemundervisningslärare som hemma uppvisar en stolthet vilken han döljer så snart han går ut på stan. Att familjen Mandelstam lever ett förmånskantat liv har en mer självklar plats och analyseras eller problematiseras inte i samma utsträckning. Ferier och högtider tillbringas i Finland som för östeuropéer är någonting exotiskt vid den här tiden. I karelska Viborg luktar det av läder, tjära och nybakat bröd och landet fascinerar ynglingen Mandelstam som utbrister: »Och jag älskade detta land, där alla kvinnor var otadliga tvätterskor och kuskarna såg ut som senatorer«. De robusta Finlandsvistelserna blir en välbehövlig kontrast till den uppsträckta och prestationsinriktade tillvaron i Sankt Petersburg. Dessutom utgör de en frizon för den unge mannen som känner att saker och ting gungar under fötterna. I vassen kring det borgerliga stadslivet, lurar nämligen en sorts undergångsstämning, en föraning om att något ska hända. Mandelstam skriver: »Runt omkring mig löpte märkliga strömmar — från självmordslängtan till förväntan på världens undergång«.
Kulturellt befinner sig Ryssland i en tid av förändring och brytning. Litterärt försöker landet att navigera in i modernismen, i vad som blir symbolism och sedermera sensymbolism. När det inte längre är aktuellt att skriva en Idioten eller en Döda själar måste författarna vända sig inåt och finna nya vägar att spegla människans lott i livet. Ett andligt motstånd växer fram bland konstnärer och kulturutövare samtidigt som den allmänna revolutionsvittringen tilltar. Strejker utbryter, det smids planer i socialistkretsar på maktövertagande och bland unga konstnärssjälar hyllas självmordet. Försiktigt positiv, skulle man kunna säga att Mandelstam är inför det marxistiska målet; revolutionen andas »både liv och död« och kan liknas vid en torr strupe som vägrar att ta emot en endaste droppe vatten från främmande händer.