KUNGSHOLMEN. FEBRUARI 2018
Snöyran sväljer Fridhemsplan i ett nafs.
Tystnad råder när världens ensammaste fågel dör.
Biståndsarbetare diskuterar nattflyg till Nairobi på buss nummer sextioett nedför Hantverkargatsbacken. Den gör en avstickare bland grannhusen, grinden till Norr Mälarstrand. Folkhemsromantik och surdegens ankomst till Sverige.
Jag ser på goretexjackorna vad de arbetar med.
Tegelfasaderna vid Åhléns och navet på holmen där jag växte upp. Den som uppfann mexiteglet brydde sig säkert om väder och vind. Väntan vid en busshållplats och möjligheten att inta miljön, koka ner den och spjälka den i fristående bildrutor. Tristessen är kravlös och en fiende som vi sällan ser numera.
En gång hade jag kungsbalkong och bodde på John Ericssonsgatan.
CENTRALSTATIONEN. SEPTEMBER 2018
Svartvitt kakel. Rött, grönt, blått, vitt kakel. Bruna pelare.
Väskhjul som knattrar. Lysrör som liknar ålar i taket. En kvinna på huk vid trappavsatsen.
Hotel Terminus. J- respektive T-symbolen.
Kvinnan drar eller snarare haltar bort.
Cykelfordon och rulltrappor som leder upp till marmorsalen med urverket och guldvisarna. Plåtskåpen där någons liv ligger tillfälligt förvarat. Blyinfattade fönster och fulla papperskorgar. Skyltar med tidsangivelser, destinationer och mellanstopp.
Jag är inte här av någon annan anledning än att nedteckna vad jag ser. Till min hjälp har jag en mobiltelefon.
Växlingskontoret och mässingsstolparna. Underklädesbutikerna med reapriser, McDonald’s-serveringen och Pressbyråns vita baguetter. Siktet inställt på framåtrörelse, på återvändande, på mål och mening. En tavla föreställer Golden Gate Bridge och det är turkost så långt ögat når.
Medelhavsdelin.
Frityr och marmor.
Stenytan får mig att tänka på solbelysta palmträd i spiralformade trappuppgångar. Endast i stockholmska sekelskifteshus.
TORSGATAN. OKTOBER 2018
Bergsmassiv skjuter ut från parken. Jag återkallar en hund som visar tänderna. Neonkläder tillhör endast byggarbetare och barn.
Medelålders män med reflexer. Buskarna i bergsfårorna och sjukhuset i beige sorgedräkt. En gömd kyrka och den sockersöta sjuttonhundratalslängan intill.
Stadens landskapsparti och dess vackert frammejslade, men inte för den skull irriterande perfekta silhuett.
Parkeringsautomater och balkonger med aluminumdetaljer. Sluttningen mot vattenhuset, det gamla gasverket och Barnhusbron som hakar i Handelsbankshuset. Trädstammarna som rynkor på en hals. Här någonstans bodde Gunnar Ekelöf.
Övergångsstället känns tjockt mot hålfoten.
Frisersalonger och lunchhak för kontorsanställda. Vandrarhem och 7-Eleven-ränder. De skräddarsydda bokhyllorna och pärmsystemen. Skrivarpatroner. Sängar och massageinstitut. Kaffemuggar och i betong gjutna sittplatser. Thailändska flaggan. Utsikt mot tågräls och Kungsholmens i höstskrud inbäddande lummighet. Staden är känslornas individuella spegel.
Ett monster går där för att helgen är sådan. Toaletter på torget och ringlande rabatter. Hotellet vars form har något illa dimensionerat över sig. Man kan fortsätta ner mot Centralen eller tillbaka förbi Bonnierhuset och Atlaspassagen. Det finns nyare arkitektur som tillämpar ett slags vårdslöshet mot omgivningen, den ser blyg och mild ut i jämförelse.
Olyckliga äktenskap är aldrig bra.
Dykcenter är för backpackers.
En mörkhårig man bär in en bal med torkservetter på en salsaklubb.