Publius Ovidius Naso (43 f. Kr.-17/18 e. Kr.) räknas till en av företrädarna för guldåldern inom romersk poesi. Han var mannen som avbröt sina juridikstudier för att ägna sig helt åt diktande. Även om taket för vad som fick uttryckas var förhållandevis högt i det antika Rom, väckte hans djupdykningar i den mänskliga kärlekskonsten och erotiska frispråkighet, anstöt. Under kejsar Augustus styre tvingades Ovidius därför i landsflykt till Svarta havet och återvände aldrig till hemlandet Italien. Han hann dock precis slutföra det stora diktverket Metamorfoser där förvandlingen är den litterära motorn i ett antal mytologiska berättelser.
Det är även i detta samlingsverk som berättelsen om Narcissus återfinns. Det är knappast okänt för någon varifrån ordet narcissism kommer, och många är också bekanta med myten som delvis har sin motsvarighet hos vår fornnordiske tillika skönspelande Näckengestalt. Vad myten visar, vilket är intressant i ljuset av dagens underförstådda hyllningskör av självupptagenheten, är att såväl den som är föremål för den självbespeglande, tragiska egenkärleken, det vill säga jaget liksom offret för den, den ignorerade omgivningen, ingår i samma destruktiva dans.
Narcissus är en mycket vacker ung man som åtrås av många men själv är stängd för kärleken. »Flickorna ej och gossarna ej kunde vinna hans hjärta (Ovidius 2013, s. 83).« Den som starkast träffas av Amors pilar och faller pladask för ynglingen är bergnymfen Echo som redo att omfamna honom, avvisas tvärt. Det lyder: »Hon blir aldrig sedd. Hon är endast en stämma« (Ovidius 2013, s. 85). I stället vänder sig Narcissus till den blanka källan där han uppslukas av sin egen spegelbild, medveten om omgivningens fruktlösa suktande efter honom men utan att kunna slita sig från vad han ser. »Allt beundrar han själv, som andra beundra hos honom (Ovidius 2013, s. 86).« Spegeln fungerar som en bekräftelse på det som Narcissus redan vet, men efterlämnar också en stigande tomhet. Det saknas resonans och Echos stämma blir inte mer än vaga ekon som dör bort i skogen. Ensam vid vattenhålet löses ynglingen till slut upp, »förtärd av sin kärlek« och blir till en saffransgul blomma (Ovidius 2013, s. 88-89). Bergnymfen förvandlas till en sten och olyckan har därmed drabbat de båda: nymfen som traktar det omöjliga och Narcissus som inte förmår att sträcka sig bortom sin egen inåtriktade blick.
I en annan av Ovidius historier möter vi de två unga älskande, Pyramus och Thisbe som måste hålla sin relation hemlig på grund av familjeorsaker. »Husväggen« som skiljer dem åt blir talande och dikten säger: »Elden ju mer den är dold, dess mera i hemlighet glöder« (Ovidius 2013, s. 103). Inför ett av deras nattliga, hemliga möten som ska äga rum intill ett mullbärsträd, skräms Thisbe av en lejoninna som har gapet fyllt av blod, och hon söker skydd i en grotta. Under flykten tappar hon sin slöja som blir liggande för att sedan slitas itu av lejonhonan. När Pyramus kommer till platsen och ser det sönderslitna tygstycket tror han att hans älskade är död och anklagar sig själv: »Det är jag, som har dödat dig, Thisbe (…)« (Ovidius 2013, s. 105). I ren förtvivlan hugger han sedan svärdet i bröstet så att blodet sprutar och gör de vita mullbären purpurfärgade. Då Thisbe upptäcker Pyramus livlösa kropp kastar hon sig handlöst över den och kysser den. Därefter greppar hon svärdet och riktar det mot sig själv samtidigt som hon ber till gudarna att mullbärsfrukterna ska behålla sin mörkröda färg som en bitter påminnelse om deras tragiska öde.