Drömmen är välståndets välsignelse. Materialismens moder.
Drömma är att fläta samman övertygelsens fnasiga trådar och slita itu domarens knapphändiga ark. Att stanna och smälta en stund.
Drömtillvaro är att låta tingen spegla sig i lugnets hinna, låta avståndet blänka i hjärtetrakten men få tiden att vibrera i lungsäckarna så att världen utanför kan glänta, om så bara en smula i ögonvrån.
På ett gods på den ryska landsbygden har tiden sprungit en familj förbi. In i det sista blundar den för sitt öde. Där finns ett par vackra träd som blommar en gång om året och bär frukt vartannat. Föga lönsamma, föga motiverade på den mark som snart ska utvinnas av framtidens krafter. Dramat Körbärsträdgården av Anton Tjechov behandlar modernitetens dilemma.
»Kan vi inte smida oss en annan så får vi leva med den tid vi har«, konstaterar den ryske poeten Osip Mandelstam. Ett antal decennier tidigare försöker sig hans ryska litteraturbröder på att formulera ett epokskifte som blivit kännemärket för den ryska 1800-talslitteraturen — klivet in i moderniteten. Dostojevskijs Brott och straff behandlar sekulariseringen och vart moralen tar vägen när Gud är död (dödförklaringen sker dock senare, 1882 av Nietzsche), och Gogol har i sin novellkonst skildrat staden under både hotfull och möjliggörande omvandling. Ryssland går dock inte lika snabbt framåt i industrialisering och utveckling som många europeiska länder varför Marx spår att revolutionen som ska befria arbetarna ur sina bojor kommer ske någon annanstans. Verkligheten ska bli en annan. Men i Ryssland finns inte bara nya politiska rörelser som den anarkistiska eller ett gryende hat mot tsaren utan också en konservativ vägran, ett motstånd mot de samhälleliga och sociala förändringarna bland dem som besitter privilegier. Nationalism, nostalgi och sentimentalitet följer med denna vägran och detta återfinns hos familjen Ranevskaja i Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården.
En söndag i mars äter jag frukost med Fernando Pessoa.
Huvudet är fyllt av moccakaffe och gulmogna bananer och dottern är ljuvlig intill benen när hon klättrar som en apa på mig med sitt kluckande skratt och sin blöta mun som fått ett par fina vita tänder.
Lissabon är Pessoa och Pessoa är Lissabon.
Annars har jag mest umgåtts med Gombrowicz på sistone. Hans sågning av poeterna (och egentligen av hela den polska litteraturen) i dagboken var ord och inga visor. Poänger har han, analytisk som han är och ordet briljant är ingen överdrift att använda när det kommer till att sammanfatta hans stil; den räds inte konsekvenserna av lindansandet, om jag säger så. Kanske krävs en exiltillvaro för att frambringa en sådan våghalsighet. Pessoa levde också periodvis i exil, men nog mest i relation till sig själv, ärligt talat. Han vårdade sina alter egon som om de vore hans hundar och lät spela ut hela sitt känsloliv i händerna på dem. Samtidigt bygger hans författarskap på accepterandet av just detta splittrade, mestadels djupt plågade känsloliv.
Det samtida är det otidsenliga.
Fotografier: 2019-2020
Starkare än viljan lever slumpen våra liv. Viljan bänder. Slumpen sker. Vanligt är att styras men först i efterhand inse att vi var hon som frös men bet ihop för att den hon älskade ville röka färdigt sin cigarett.
Följa den så kallade egna vägen men försöka att inte klandra sig själv när saker inte går som de ska.
Abstraktioner är skydd mot världen. Konkreta föremål speglar vår identitet, i synnerhet efter en tids frånvaro. Vi behöver självomsorger och en god samtalspartner. Utsatthet kan vara många saker.
Viljan må vara egoistisk.
disig grundval, flimrig havssång
i öken tror jag mig ha släppt ut viljan
sandlagret bränns och kvar är mannen
i den amerikanska flaggan
Som är allt annat
än amerikan.
färger stänger ögonlocken och oklara dofter fördelar dem
sedan värme,
ren värme
som från ett element
människor i badanpassade kläder
kroppar utan ändamål
en grop ska bli en pool, en pool fylld av hår
svalka, bränder
skyfall när ökenleda tar över
Lycklig är den som i konsten vistas eller i Gud känner
att det inte spelar någon roll
hur framtiden försvinner
men minst av allt nuet
Job och Psaltaren och Klagovisan
göra det lätt för sig
kaprifolblomman vid svarta havet
har en särskild rundning
liksom stenarna
som doft ej kan beskrivas
som ord ej kan läggas
KUNGSHOLMEN. FEBRUARI 2018
Snöyran sväljer Fridhemsplan i ett nafs.
Tystnad råder när världens ensammaste fågel dör.
Biståndsarbetare diskuterar nattflyg till Nairobi på buss nummer sextioett nedför Hantverkargatsbacken. Den gör en avstickare bland grannhusen, grinden till Norr Mälarstrand. Folkhemsromantik och surdegens ankomst till Sverige.
Jag ser på goretexjackorna vad de arbetar med.
Tegelfasaderna vid Åhléns och navet på holmen där jag växte upp. Den som uppfann mexiteglet brydde sig säkert om väder och vind. Väntan vid en busshållplats och möjligheten att inta miljön, koka ner den och spjälka den i fristående bildrutor. Tristessen är kravlös och en fiende som vi sällan ser numera.
En gång hade jag kungsbalkong och bodde på John Ericssonsgatan.
Publius Ovidius Naso (43 f. Kr.-17/18 e. Kr.) räknas till en av företrädarna för guldåldern inom romersk poesi. Han var mannen som avbröt sina juridikstudier för att ägna sig helt åt diktande. Även om taket för vad som fick uttryckas var förhållandevis högt i det antika Rom, väckte hans djupdykningar i den mänskliga kärlekskonsten och erotiska frispråkighet, anstöt. Under kejsar Augustus styre tvingades Ovidius därför i landsflykt till Svarta havet och återvände aldrig till hemlandet Italien. Han hann dock precis slutföra det stora diktverket Metamorfoser där förvandlingen är den litterära motorn i ett antal mytologiska berättelser.
Det är även i detta samlingsverk som berättelsen om Narcissus återfinns. Det är knappast okänt för någon varifrån ordet narcissism kommer, och många är också bekanta med myten som delvis har sin motsvarighet hos vår fornnordiske tillika skönspelande Näckengestalt. Vad myten visar, vilket är intressant i ljuset av dagens underförstådda hyllningskör av självupptagenheten, är att såväl den som är föremål för den självbespeglande, tragiska egenkärleken, det vill säga jaget liksom offret för den, den ignorerade omgivningen, ingår i samma destruktiva dans.
Etiketter är frestande att fästa på ett konstnärsskap. Som den att Lars Norén skildrade den borgerliga människans neuroser. Men etiketterna har problemet att de reproduceras och därmed vattnar ur vad de en gång försökte, i vissa fall rättmätigt, beskriva. Vi gör oss alla skyldiga till tanke- och meningsreproduktion; språket närs av klichéer och därför blir så mycket i bästa fall en trist igenkänning. Formen och infallsvinkeln gör att teman kan varieras. Innehållet är mer begränsat då det mesta finns upptaget i vår kultur. Det är ingen lätt utgångspunkt, det kan rentav vara förgörande för den som fattar pennan.
