Kategorier
Text

Havsliv

Från en korridor av dansande, knastertorra löv på Sankt Eriksgatan till Österlens saltpastillsglittrande soldis. Färsk bris, friska Polenvindar, närmare kontakt med kontinenten. Man ser faktiskt Bornholm breda ut sig dessa sensommardagar. Samma promenadrunda varje förmiddag, genom småbåtshamnen förbi Skillinge varv och de uppställda husvagnarna. Förbi det kaffedrickande pensionärsparet och mannen som börjar dagen med Sydsvenska dagbladet. På vägen passerar jag piren, boulebanan och badstegen. Flaggstänger slår i blåsten. Stråk av det sobra storstadsmässiga i välklädda barnfamiljer som inhandlar lokaltillverkad glass i en lastbil. Man ser vilka som har tillfällighetsbesökarens blandning av skepsis och öppenhet och vilka som befolkat denna by i många decennier. Denna tillströmning av folk! Det ryktades om bråk vid badstrandsparkeringarna i juli, långa bilköer.

De gamla fiskebostäderna, varsamt kalkade och i en sorts oinställsam enkelhet, kransar de karaktäristiska sträddena — så kallat kullerstensprydda gränder. Nu har husen förvandlats till blinkande mångmiljonaffärer i pandemins skugga. Efter fiskarna kom konstnärerna, musikerna, skådespelarna, ja, kulturarbetarna kort och gott. Och nu pengarna! Länge har det dock satsats mer på inhemsk vinodling och ekologisk lyxmat än jazzfestivaler på Österlen även om kulturstämpeln fortfarande låter addera det andliga kapital som inte kan köpas för pengar. Konsthantverk, måleriverkstäder och en aktiv teaterscen lyser alltjämt med sin närvaro.

1991 köpte mina föräldrar sitt sommarhus av dottern till en av de sista yrkesfiskarna i byn. Beloppet hade knappt räckt till en badbod längs med Ystad strand i dag. Fiskaren vid namn Valfrid hade nyligen gått bort och barnen ville få till en snabb affär. Huset var i det skick som i annonserna nu för tiden beskrivs som renoveringschans. Invändigt: buckliga plastmattor med grumliga blommönster, tunga vita masonitskivor över takbjälkar, en oinredd tillika stekhet vind och en ordentligt fuktskadad källare. Utvändigt: blekta och avskavda asfaltsplattor, en gammal oljetank och en ensam ceriserosa klätterros utmed en cementpelare. Första sommaren sov vi på gummimadrasser, tvättade och diskade för hand och ringde från en skramlig telefonkiosk i hamnen. Allt medan en smöraktig mögellukt sipprade fram så fort vi höll oss inomhus vilket en irriterande halsfluss tvingade oss till.

När hus säljs här i dag, trettio år senare, går det inte många dagar innan renoveringsarbetet påbörjas och ibland dröjer det inte länge innan objektet finns på marknaden igen. Det autentiska lockar givetvis, men också möjligheten till förädling och förfining. Historien talar, men den är samtidigt någonting avslutat, något passé varför en nostalgi som man konstruerar med fantasins hjälp får ge stänk åt det nya hobbyprojektet. En oljetank må i teorin förföra den industriromantiskt lagda, men i takt med att sommargäster köpte fiskarhusen på 1990-talet försvann dessa — som var ett antal — illa kvickt. Det gäller att ha rätt patinerade aura. Många är de trädgårdar som numera i stället prunkar av redan på förhand slitna trädgårdsmöbler inhandlade hos en tevekändis ett par mil bort. För om Lexingtonkuddar, semiantika träskepp och andra marina inredningsdetaljer står på den burgna semesterfirarens önskelista, målade fiskaren Valfrid hellre husväggarna solgula och fönstren jordbruna. Allt för att slippa påminnas om jobbet.

Jag är medveten om mitt eget utifrånperspektiv. För mig bär det öppna havet den sortens lockande exotism och mytologiska magi som återfinns i böckernas eller måleriets värld. Född och uppvuxen i en skärgårdsstad, är jag ändå snabb att erkänna att det öppna, till synes ändlösa är någonting annat än mötet med öar, land, materia. Jag noterar också att doften är exakt densamma som när jag var barn och skuttade i vågorna medan klibbig tång klistrade sig längs vaderna. De vita, mjuka sandstränderna som slår alla paradisstränder jag sett är också precis lika intagande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.