Kategorier
Text

Genomskådaren

I år ger det lilla förlaget ellerströms ut Michel Houellebecqs debutroman, Konkurrens till döds från 1994 i en reviderad översättning av Kennet Klemets. Jag har läst det mesta av Houellebecq, men inte just denna roman, förrän nu. Den kom ut när jag var nio år, året då min familj och jag besökte Frankrike och Paris för första gången. Ett minne som lever då den första riktiga utlandssemestern som vi gjorde efterlämnade starka intryck. Från den franska huvudstaden minns jag framför allt bilarna som körde kors och tvärs och var överallt; dessa vita Renaulter och Peugeoter var som små hundkojor i jämförelse med de stora rymliga Volvobilarna som trafikerade mitt hemlands vägar. Precis som svenskarna valde inhemska märken som Saab och Volvo, inhandlade fransmännen sina egna biltillverkare. Men då fann jag det högst märkvärdigt att de kunde köra runt i dessa små tilltryckta sardinburkar.

Det här var som sagt över tjugofem år sedan och sedan dess har Frankrike förändrats; den tidigare slutna franska bubblan av att man gör saker och ting på sitt sätt, har spruckit både en och två gånger. Men att en författare som Michel Houellebecq kommer fram i en tid då just Frankrike genomgår denna modernisering och globalisering, påhejat av vissa, föraktat av andra, är ingen slump. Han ligger som det heter rätt i tiden. August Strindberg hade samma näsa för att pricka in tidsandan, men med upphöjd blick och en förmåga att alltid ställa sig lite utanför även när han var som mest indragen i en politisk debatt eller besatt av en ny övertygelse. Houellebecq är kallare, mer minimalistisk i sin stil, men utgångspunkten är snarlik.

I Konkurrens till döds stöter vi på de relativt unga, nördiga dataingenjörerna, handplockade av statliga departement som har påbörjat ett omfattande teknikskifte. Frankrikes egen föregångare till internet, Minitel nämns på sina håll, och romanen förmedlar tidigt känslan av den splittrade informationsålder som sedermera blivit en självklar bakgrundsbild hos författaren. Och dessa datatekniker är inga glamorösa figurer som bär framtiden elegant på sina axlar. Tvärtom kedjeröker de, glufsar i sig skräpmat, klär sig tarvligt och ställs inför det ena misslyckade raggningsförsöket efter det andra. Är de på resande fot är det inte till världsmetropoler med förstaklassflyg utan till sömniga och förfallna franska småstäder med ett TGV-tåg. Nattklubbsbesöken får männen att känna sig gamla i havet av yppiga tonårsbröst. Och deras vardag framstår snart lika gråtrist som en tuggande kontorskopiator även om Seine får något vackert scharlakansrött över sig i en hastig betraktelse av huvudpersonen.

Michel Houellebecq beskriver ett Frankrike och ett västerland som mitt i framstegsivern, har något vilset, skröpligt och själsligt sårigt i sig. Med fenomen som teknikutveckling, informationsspridning, reklam, medialisering, tillväxt och acceleration, blir de mänskliga relationerna som trasas sönder eller helt uteblir, placerade i ett sammanhang. Livsstilen, samhällsordningen och välståndet är inte oviktiga för att förstå romanfigurernas brottningsmatch. De skapar en nödvändig spegel till flacka och urholkade känsloliv, men är trots det sekundära i förhållande till de enskilda individernas inre fantasifoster. I Elementarpartiklarna från 1998 läggs delvis skulden på de egoistiska, men frisinnade sextioåttorna som utses till syndabockar för en samhällsutveckling som enligt romanens huvudpersoner gått i helt fel riktning. Men att förklaringen skulle ligga i en generations mer eller mindre naiva handlingar, ett visst ekonomiskt systems avarter — som det ibland påpekas — eller i konflikten mellan diametralt motsatta ideologiska riktningar som exempelvis rationalism och religiositet, vore att förenkla bilden.

Det går att hitta olika infallsvinklar av en Houellebecq-roman. Några uppehåller sig vid kvinnosynen och synen på kroppen som vår tids primära statusmarkör och förbättringsprojekt. Andra lyfter fram de känsliga frågorna kring etnicitet och islamism, inte minst utifrån den assimilationskultur som Frankrike försökt tillämpa sedan avkolonialiseringen. Klart är i alla fall att inget ämne, vare sig det rör sig om sexturism i Thailand eller ett islamistiskt partis inflytande i det franska parlamentet, är för kontroversiellt. Gemensamt för Houellebecqs huvudpersoner är att de försöker undkomma samhällets förljugenhet och uppnå något slags högre sanning, hur obekväm den än ter sig. I linje med detta finns också den postromantiska idén om kärleken som målet och meningen, samt att den alltigenom harmoniska och emotionellt tillfredsställande platsen i tillvaron inte går att finna utan den. Cynismen kommer av besvikelse och inte av nihilism. I Konkurrens till döds förklaras ett antal inlagda mentalpatienters ångest till exempel med att de inte fått någon kärlek. En räddning eller lösning på den västerländska ensamheten efterfrågas dock inte direkt. De många psykiater som dyker upp i böckerna hade säkert kunnat få en större släng av sleven, men förenas av att de utgör ett »trevligt« sällskap, ett tillfälligt tidsfördriv för huvudpersonen. Resignation, acceptans och den sortens luttrade tillstånd som den som gått länge i terapi lätt vittnar om, kan dock beskriva huvudkaraktärernas stämningsläge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.