Mycket har hänt i Frankrike sedan 1994. Minitel är dött, hundkojorna till bilar definierar inte längre Paristrafiken. Ett och annat terrordåd har dessvärre ägt rum. Houellebecq har blivit världsberömd och översatt till otaliga språk. Samtidigt har den informationströtthet som påtalas redan i debutverket bara blivit påtagligare och det är lika svårt att hitta en livspartner. Den senaste romanen, Serotonin, behandlar slutet på ett sätt som tidigare verk inte gjort. Den djupt deprimerade huvudpersonen gör mer eller mindre bokslut över sitt liv efter att ha övergivit allt som har med det att göra – lägenhet, jobb, flickvän. Det saknas väg ut ur den själsliga misären – att livet kan förbli tomt och utan vändning, konstateras ju redan i Konkurrens till döds. Och när konkurrensen inbegriper allt från sexuell bekräftelse via pengar och framgång till de stackars spermier som slås ut av betydligt kraftfullare exemplar (ja, de nämns i debuten) kan man mycket väl nå en punkt där man inväntar sin egen död utan större förhoppningar om förändring.
Men en anledning till att Houellebecq är en sådan populär författare, är möjligtvis det faktum att han inte bidrar med utopiska idéer eller livsstilsideal. Att allt ordnar sig och en klapp på axeln är inte melodin. Nej, saker och ting kan gå i stå, depressionen kan få fäste om oss och de möjligheter som friheten genom reklamen låter påskina, kan förbli en önskedröm. Att det är svårt att leva sant och belönas för det i en värld som är uppknuten kring yta och enfald är också ett faktum. I Konkurrens till döds förs en diskussion om de lyckligt lottade och de lottlösa med slutsatsen att alla inte kan vara vinnare även om vi luras att tro det; vi föds olika, vi ges och skaffar oss olika förutsättningar i livet. Antihjältarna hos Houellebecq förmedlar, även om de är dragna till sin spets, en sorts upplyftande mänsklighet, en sårbarhet som gör deras trubbighet lätt att sympatisera med. De må dra ner en lite i nederlaget, men deras ohotade plats i dysterland säger något om hur befriande det är att läsa om annat än glättiga luftslott. Kanske manifesterar de den yttersta friheten, kanske är de blott ett uttryck för individer som tappat hoppet och därför löper linan ut. Jag önskar hur som helst att de inte överges i första taget. För de har en given roll att spela i samtidslitteraturen.
Fotografi Martin Parr, Underneath the Eiffel Tower, 1989