Körsbärsträdgården som till slut huggs ner får agera sinnebilden för det definitiva intåget i den teknokratiska, effektiviserade tidsåldern. Exploatering och kapitalintressen går före bevarande, naturhänsyn och estetiska värden. Anledningen till att slutet blir så tragiskt är dels familjen Ranevskajas blinda förnekelse och oförmåga att in i det sista se hur tiden sprungit den förbi, dels det egna och trädgårdens sorgliga öde. Publiken kan både ogilla familjens naiva inställning till pengar, det allmänna lättsinnet och latheten, och sympatisera med uppsättningen högre estetiska och känslomässiga ideal som går förlorade när allt ska omsättas i kronor och ören. Genom att ställa de olika rollfigurernas motivbilder och drivkrafter mot varandra, synliggör Tjechov spänningen som detta paradigmskifte för med sig.
Kanske går det att se pjäsen som en pendang till Max Webers berömda idé om avförtrollning där meningen med tillvaron bortom produktionen och konsumtionen ter sig alltmer diffus. Kanske ville Tjechov visa oss patetiken i att leva kvar i det förgångna och vägra gå vidare liksom det lika ledsamma i vad som händer när skönheten, anden och naturen tvingas offras för de kortsiktiga ekonomiska vinsternas skull.
Målning Berthe Morisot, Le cerisier, 1891