Kategorier
Text

Otakt med tiden

På ett gods på den ryska landsbygden har tiden sprungit en familj förbi. In i det sista blundar den för sitt öde. Där finns ett par vackra träd som blommar en gång om året och bär frukt vartannat. Föga lönsamma, föga motiverade på den mark som snart ska utvinnas av framtidens krafter. Dramat Körbärsträdgården av Anton Tjechov behandlar modernitetens dilemma.

»Kan vi inte smida oss en annan så får vi leva med den tid vi har«, konstaterar den ryske poeten Osip Mandelstam. Ett antal decennier tidigare försöker sig hans ryska litteraturbröder på att formulera ett epokskifte som blivit kännemärket för den ryska 1800-talslitteraturen — klivet in i moderniteten. Dostojevskijs Brott och straff behandlar sekulariseringen och vart moralen tar vägen när Gud är död (dödförklaringen sker dock senare, 1882 av Nietzsche), och Gogol har i sin novellkonst skildrat staden under både hotfull och möjliggörande omvandling. Ryssland går dock inte lika snabbt framåt i industrialisering och utveckling som många europeiska länder varför Marx spår att revolutionen som ska befria arbetarna ur sina bojor kommer ske någon annanstans. Verkligheten ska bli en annan. Men i Ryssland finns inte bara nya politiska rörelser som den anarkistiska eller ett gryende hat mot tsaren utan också en konservativ vägran, ett motstånd mot de samhälleliga och sociala förändringarna bland de som besitter privilegier. Nationalism, nostalgi och sentimentalitet följer med denna vägran och detta återfinns hos familjen Ranevskaja i Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården.

Pjäsen tar avstamp hos Ranevskaja som är en adelsfamilj boendes på ett gods på den ryska landsbygden i skarven mellan 1800- och 1900-tal. Familjen har samlat på sig allt större skulder samtidigt som skygglapparna har åkt på — det mesta har ju löst sig tidigare. Men när affärsmannen, entreprenören och den klämkäcke Lopachin dyker upp, tvingas familjemedlemmarna konfronteras med verkligheten. Lopachin försöker nämligen övertala familjen att lägga ut den till godset anslutande så vackra körsbärsträdgården på auktion som ett sätt att betala skulderna.

Hittills har man i Ryssland ärvt sina privilegier och ett kulturellt och ekonomiskt familjearv har kunnat förvaltas utan större hotbilder eller yttre påfrestningar. Bildning och studier har syftat till att kunna konversera och socialisera med likasinnade. Men nu har den växande borgarklassen som tar allt mer plats, börjat luckra upp de tidigare så cementerade makthierarkierna. Och det sker också en förskjutning av ideal. Lopachin står för handlingskraft, orädsla och framåtanda medan Ranevskaja klamrar sig fast vid traditioner, släkthistoria och tidigare förgivettagna förmåner. Inte oviktigt i sammanhanget är att Lopachin med ett förflutet inom bondeklassen och med en far som en gång varit livegen hos familjen, nu visar vad man med egen drivkraft kan göra — en social resa som hade varit omöjlig för hans far (Tjechov, A. 1965, s. 167). Där familjen Ranevskaja lever i en tämligen bekymmerslös tillvaro koncentrerad till njutning och tidsfördriv, är den målinriktade Lopachin den nya tidens klassresenär som inte ser några hinder för sin frammarsch. Och om bildning, studier och kulturellt kapital värdesattes i den gamla ordningen, är det det för egen maskin förvärvade välståndet som är den moderna tidens främsta förtjänst. Den nyrike affärsmannen koketterar till och med med sin egen intellektuella bristfällighet: »… rik är jag, har mycket pengar, men om man tänker efter och ser riktigt noga på saken, så sitter nog bonden i… Jag läste lite i den här boken men jag begrep ingenting« (Tjechov, A. 1965, s. 106).

Fru Ljubov Andrejevna Ranevskaja och Lopachin är de rollfigurer som tydligast förkroppsligar kollisionen mellan samhällsklasser och ideal. Frun faller hejdlöst för kärleken, slösar pengar till höger och vänster och låter tårarna forsa när hon återser sitt gamla Ryssland genom tågkupéns fönster efter en utlandsvistelse. Hon är världsfrånvänd, men också en estet och en känslomänniska (Tjechov, A. 1965, s. 116-118). Lopachin är pragmatisk, för att inte säga enkelspårig och förmår inte leva sig in i de emotionella och estetiska värdena som trädgården har för adelsfamiljen. Han påminner bara sakligt om att träden endast ger frukt vartannat år.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *