En söndag i mars äter jag frukost med Fernando Pessoa.
Huvudet är fyllt av moccakaffe och gulmogna bananer och dottern är ljuvlig intill benen när hon klättrar som en apa på mig med sitt kluckande skratt och sin blöta mun som fått ett par fina vita tänder.
Lissabon är Pessoa och Pessoa är Lissabon.
Annars har jag mest umgåtts med Gombrowicz på sistone. Hans sågning av poeterna (och egentligen av hela den polska litteraturen) i dagboken var ord och inga visor. Poänger har han, analytisk som han är och ordet briljant är ingen överdrift att använda när det kommer till att sammanfatta hans stil; den räds inte konsekvenserna av lindansandet, om jag säger så. Kanske krävs en exiltillvaro för att frambringa en sådan våghalsighet. Pessoa levde också periodvis i exil, men nog mest i relation till sig själv, ärligt talat. Han vårdade sina alter egon som om de vore hans hundar och lät spela ut hela sitt känsloliv i händerna på dem. Samtidigt bygger hans författarskap på accepterandet av just detta splittrade, mestadels djupt plågade känsloliv.
I går var jag ifrån min dotter den längsta stunden sedan hon föddes. Känslan när jag ammade henne och värken släppte går inte att beskriva eller när natten omslöt oss som om vi vore en isolerad, svävande ö av samhörighet. Då finns ingen sömnlöshet i världen att vara rädd för. Och eftersom jag läst de små utsnitten om de sluttande gatorna och gränderna i Lissabon på det havererade pendeltåget från Uppsala, var jag också i någon sorts atlantisk nedsläckthet. Jag mindes inte ett enda av gatunamnen, men bar med mig deras klang.
Vi ställde om till sommartid i morse. Det är kallare i dag, regnar och man måste tända lampor mitt på dagen. Ute viner gruset, vinterns gömda lager. Sus och damm. När min dotter föddes sprack lägligt nog löven ut efter ett par kalla dygn och den ihållande vårkylan ersattes som av en händelse av djupa solnedgångar och uppsprickande knoppar som vecklades ut i trevande, ludna blad. Alltsammans i en nästan smärtsam naturfräschör som ackompanjemang till skörheten och den påtagliga utsattheten i att ha kastats ut till denna rullande cirkus.
I ett brev från Adorno till Walter Benjamin står det att varje epok drömmer om en katastrof som förintar den. Jag undrade härom dagen om det tog emot författarna som levde under världskrigsåren att skriva om kriget – Proust gjorde det då inte i någon vidare utsträckning – och att det var först efteråt som erfarenheterna gick att behandla någorlunda klarsynt. Som att varenda tysk författare med självaktning skulle skriva om andra världskriget på 1950- och 60-talen. Att det härvidlag finns en sliten vokabulär kring pandemin behöver knappast påpekas; man hör sig själv upprepa samma fraser om och om igen. Men bakom orden ligger något skrämmande och hotfullt som handlar om att vi inte fullt ut förstår vidden av det vi pratar om och därför inväntar vad som ska ske innan vi säger för mycket. Historien är tacksam då den skänker distans och uppfinner ett nytt språk kring minnena. Liksom klädmoden är lättare att definiera i efterhand. För det mesta som sker här och nu är vagt eller utsmetat av allehanda stridande intressen och mer eller mindre intelligenta perspektiv. Att historien förvränger sanningen kopplat till hur språket väljer ut vad vi ska betrakta och gör väsentligheter av massan som kallas tid, förutsätter emellertid också sina kritiska glasögon. Men det är en annan diskussion.
Och nu, innan jag går ut för att göra helt vanliga saker denna söndag eller kanske bara stannar inomhus och steker blodpudding vill jag vila i ögonblicket, med dottern på kudden i knäet, med Fernandos tårar i litteraturens linjer som han tecknar med ett barns rena blick liksom med känslan av banansmaken som fastnat i gommen. För hemmet är ingen självklarhet. Inte heller barnet i famnen eller någonting av det som finns allra närmast oss, men som i bästa fall är där och skänker oss stadga, mening, trygghet. Pessoa irrade i sitt inre och bakom Gombrowicz djärva resonemang anar jag en sorts ensamhetsförtvivlan. Benjamins och Adornos filosofiska brevväxling skedde i begynnelsen av vad som skulle bli en omfattande förföljelse och förintelse. Och när Proust noterar att Paris gator gapar tomt på män vid tiden för första världskriget är det också ett uttryck för att saker och ting pågår, att de händer omkring oss, inom oss, på avstånd från oss och ibland dessvärre just precis där vi där och då står.
Målning Jose de Almada-Negreiros, Retrato de Fernando Pessoa, 1954