Förvandlingarna i de båda berättelserna är resultatet av ett antal olyckliga omständigheter som sammanfaller. Vad gäller Narcissus är det självbespeglingen som fjärmar honom från människorna i omgivningen och slutligen från sig själv. I Pyramus och Thisbes fall är det den yttersta sammansmältningen som är så kraftfull att den inte går att hejda. Kanske är det gudarnas straff för att de älskande gått upp för mycket i Eros? Existentialisten Jean-Paul Sartre hävdade att alla kärleksrelationer är ett ändlöst speglande (Carson 1998, s. 11). När Narcissus inte längre förmår tillfredsställas av vad han ser i tjärnen går han under och när Pyramus och Thisbe konfronteras med förlust och död där den andre är inblandad, vill de själva inte leva vidare.
Subjekt som möts och förenas gör sig också till objekt för varandra. Eros förutsätter en såväl kroppslig som själslig sammansmältning, menade filosofen Simone Weil (Carson 1998, s. 30). Hon betraktade kärleken som en balansakt bestående av lika stora delar närvaro som frånvaro där ett totalt uppgående i den andre är dömt att misslyckas på samma sätt som för mycket distans raserar det känsliga bygget (Carson 1998, s. 10). Narcissus bortvändhet och distanserande från Echo slutar med utplåning och upplösning och det blir också konsekvensen för de oskiljaktiga Thisbe och Pyramus som är beredda att offra allt för en kraft större än de själva.
Idén om kärleken som sammansvetsande kan spåras till Platon som diskuterade om människan via den söker sin förlorade hälft (Platon 2000, s.166-167). Enligt tankefiguren skulle vi härstamma ur en och samma kropp som kluvits och där jakten på kärleksobjektet också blir jakten på det personliga helandet (Carson 1998, s. 31). I så fall skulle Eros vara som en magnet, en ofrånkomlig urkraft som vi inte kan stå emot, som vi är predestinerade att dras till. Men myten säger oss också att den himlastormande resan kan spela oss ett spratt. Den narcissistiska tomheten i jag-centreringen, vilken vår samtid ger ständiga prov på, den olyckliga förälskelsen som på förhand är dödsdömd eller de impulsiva irrfärderna i passionens namn blir då ett par väl illustrerande exempel.
Målning John William Waterhouse, Echo and Narcissus, 1903