Vanföreställningarna får så småningom katastrofala följder och visar att Emma är mer än en uttråkad hemmafru. Det är också slagkraften, att det trista livet med Charles inte kläs i några omskrivningar och att verket heller inte räds melodramen: »Torftigheten i deras vardagsliv kom henne att fantisera om en vanvettig lyx, hans äktenskapliga ömhetsbetygelser fick henne att drömma om äktenskapsbrott« (Flaubert, Gustave 2010, s. 110).
En liknande problematik finns i Gogols novell Nevskij prospekt där pragmatikern vinner över romantikern som går samma öde till mötes som Emma Bovary. Rationalism har ersatt idealism och världen är lika krass som den är reell liksom drömmen blir en källa till besvikelse. Emma är antihjältinnan som dukar under för prövningar och hänger sig åt sin oförmåga att hantera glappet mellan de inre önskningarna och bytillvarons stilla fångenskap. Hon åsidosätter såväl man som barn för att tillfredsställa de flyktiga lustarna (även älskarna byts ut) och beklagar sig över det mesta som kommer i hennes väg. Hon är bortom förskönandets penseldrag.
Det är en psykisk avgrundskänsla där lyx, materialitet och illusioner används för att dämpa ångesten. Det är lätt att se att Emma lever i ett virrvarr av känslor och förnekelse, men även Charles är blind för verkligheten. Han kan inte möta sin fru vare sig mentalt eller fysiskt och skulderna som hon åsamkat dem skjuter han på framtiden (Flaubert, Gustave 2010, s. 202). Avklädandet och den desillusionerades blick skulle kunna vara denna melodramatiska realisms kärna; Flaubert är utan tvekan medveten om vad han gör med sina huvudpersoner.