På samma sätt som historien ställer krav på oss som läsare, gör romanen det. Kontraktet mellan läsare och berättare ser dock olika ut. I en historiebok förväntas vi presenteras fakta, i en roman ett påhittat skeende. Men om den gamla överenskommelsen mellan fiktion och verklighet upphävs måste det inte innebära att vi läser såväl en roman som en historieskrivning med nya ögon? Den postmoderna föreställningen om sanningen som relativ och kopplad till tid och plats, gör historien otillförlitlig på ett sätt som påminner om den otillförlitlighet som romanen alltid haft. Åt motsatt håll kan romanen plocka upp dokumentära inslag som bryter fiktionsavtalet med läsaren. Dora Bruder svävar i ett gränsland; verklighet och fiktion närmar sig varandra, förbinds i historieskrivning och gestaltning.
När berättaren i april 1996 letar fysiska spår efter den judiska flickan och återkallar bilderna från hennes rymning samt tiden i Tourellesfängelset, konfronteras han med geografiska platser som upphört att existera. Den yttre världen kan inte verifiera de inre bilderna – fantasin och den egna rekonstruktionen är allt som återstår. Fiktionen fungerar som en utfyllnad till historien, ett sätt att komma i kontakt med det förflutna. Urvalet av innehållsliga figurer representerar inte nödvändigtvis hela historien men gör den tillgänglig för oss i efterhand. De enskilda ödena talar till oss. I den histiografiska metaromanen, som Dora Bruder skulle kunna vara ett exempel på, är karaktärerna inte universella historiska symboler utan partikulära fenomen. Det gör, enligt litteraturprofessorn Linda Hutcheon att denna typ av roman kan bidra med större mångfald – att fler sorters individer kommer till tals då karaktärerna inte reduceras till sociala arketyper (Hutcheon, Linda 1988, s. 114). Å andra sidan är det ofrånkomligt att Dora Bruder som romanfigur får företräda ett judiskt, och i förlängningen ett mänskligt lidande. Det partikulära säger något universellt.
Förutom att försöka rekonstruera Dora Bruders korta liv, gräver berättaren i hennes föräldrars förflutna. De finns med i periferin. Men som i fallet med flickan, kan dessa spår inte ge en heltäckande bild av sanningen vilket för oss in på berättarens självreflekterande hållning. Denne är medveten om att pusslet trots flitigt detektivarbete, kommer innehålla luckor. Såhär resonerar han i jakten på vem Doras far var, Ernest Bruder: »På det lilla kartotekskortet om Ernest Bruder, »menig fransk legionär», står också »krigsinvalid till 100%» (Modiano, Patrick 2014, s. 22). Hur och när blev han sårad är dock oklart. För att inte tala om gripandet och efterlysningen av fadern innan han internerades i arbetslägret Drancy (Modiano, Patrick 2014, s. 68 f.). De saknade pusselbitarna bidrar till mystiken runt familjens öde.