Kategorier
Text

Decemberdagar

Jag är avskuren, men inte alienerad, kännande men utan att veta riktigt av vad, ett med min omgivning och helt ovetandes inför den. Det finns inget att slå undan i upplevelsen, tvärtom, jag vill omfamna den, njuta av den trots vemodet som ringer som nostalgi i öronen, minnena av sådant som jag läst eller sett eller bara konstruktioner, berättelserna av en tid som inte var min. Det är ett in-och-ut-tillstånd som jag öppnar och stänger som en liten ask, ett slags förtrollning som snart kommer brytas.

Om några dagar är ett nytt år här. Hösten har varit en kamp med idel sjukdomar och veckorna av energi och då jag fått vara frisk har varit en välsignelse, men tyvärr gått att räkna på en hand. Jag avslutar detta år, det andra i raden med en pandemi som drog strecket för 2020-talet, med ytterligare ett sjukdomstillstånd; i smärtsam saknad av familjen som jag måste isolera mig från just som vi skulle vara tillsammans, lediga. Det kan bara bli bättre, intalar jag mig och försöker se vårens alla glädjeämnen framför mig, uppskatta att jag har människor att älska, att ha längtansvärk i kroppen för. Solen går upp lite tidigare och ner lite senare för varje dag. Vi går mot ljusare tider som kunden före mig i kassan på Coop konstaterade och säkert många med honom såhär års.

Jag ligger under täcket med vattenavkok och avslagen Coca-Cola. Mellan tankar som surrar i bröstet, läser jag de så rörande, vackra sidorna i den blott sjuttonårige Gustave Flauberts tankebok, En dåres hågkomster.

Och så blev världen lite mer magisk igen.

Målning Eugène Jansson, Soluppgång över taken, 1903

2 svar på ”Decemberdagar”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.