Kategorier
Text

Linje 58

Min dotter och jag trängs på en buss med begränsat körschema. Den åker mellan Vasastaden och kyrkogården nedanför Karolinska sjukhuset och angränsande E18. Den här tidiga kvällen färdas människor i alla åldrar, flera med vagnar eller kärror med oidentifierat innehåll. Min dotter och jag får knappt plats i barnvagnsutrymmet i bussens mitt och när det visar sig att den unga kvinnan som tar upp större delen av utrymmet är blind, genomfars jag av dåligt samvete. Mitt – Ursäkta, skulle … faller klumpigt, platt till marken. Hur kunde jag ha missat hennes smala, vita käpp? Restriktionerna från pandemin är borta, ingen håller avstånd men det finns ändå ett avstånd mellan människor. I Sverige är folk tysta men det utväxlas blickar av olika slag, som om ord och känslor halkat efter, som om det som rörde sig inom oss inte tilläts släppas fram annat än i menande ögonkast. Den offentliga miljön bygger på avstängningsknappar, likgiltighet.

Bussen guppar över den gamla Solnabron som kantas av byggarbeten, avspärrningar och lergropar. Nya Karolinska svischar förbi, utstrålandes alla de senaste årens tidningsrubriker i form av finansieringsfloppar, lokalproblem och personalintriger. Vi ska passera några vetenskapsinstitut och filialer till Karolinska institutet och sedan svänga in på det gamla sjukhusområdet innan vi viker av mot den stora ytan av mörker så när som på alla ljusfläckar som anas denna alla helgonsafton. Inklämd mellan den gamla sjukhusentrén och motorvägen norrut, spelar den inte en lika framträdande roll som allt som vi nyss åkt förbi: den talar inte genom blanka fasader, neonskyltar, slogantexter och led-lampor. Den är väsensskild från allting annat i området.

Det visar sig vara fullt av bilar som kör omkring eller står parkerade längs den lilla vägen. En vakt i reflexväst gör klartecken. Bussen är dessutom försenad på grund av bilköer och när jag bestämmer mig för att kliva av vid hållplatsen Norra gravkoret är det en annan stämning än den jag förväntade mig. Folk verkar uppsluppna och i farten, som om de vore på väg in på ett tivoli. En toalettkö ringlar intill det vitputsade gravkapellet och även om det är mörkt blinkar ljusen och eldarna framför mig som tagna från rekvisitan till en gammal kringresande cirkus. Ficklampor, eldslågor, levande ljus, billyktor. Människors uppsyner påminner om uppsynen hos dem som i pausen av en cirkusföreställning jagar sockervadd på ett lerigt, av djur upptrampat fält. Min uppmärksamhet dras till dödskallarna som symmetriskt flankerar flygelgavlarna till gravkapellet som för tillfället är nedsläckt. Eldarna i järnformationer framför kapellet gör att dödskallarna flammar intensivt orange och bortsett från den illgröna skylten till blomsteraffären en bit bort, är deras speglingar på de kritvita väggytorna det enda färginslaget.

Vi letar oss inåt kyrkogården och det är knappt att jag kan urskilja gravljusen med de rundade mässingskåporna, de överdimensionerade kottarna fästa i praktfulla tall- och granbuketter och de gredelina små ljungbuskarna. Det är vackert, men på ett abstrakt sätt. Somliga besökare har varit försigkomna och satt på sig pannlampa, andra lyser med sina mobiltelefoner, flera pratar med varandra där de går på led, några verkar en smula förvirrade. Någonstans framför mig ligger Norra krematoriet, 58:ans slutliga hållplats, men bussen är inte längre synlig, inte heller genom den återfärd mot Sankt Eriksplan som väntar. Den är lika uppslukad av mörkret som allt annat.

En grupp män stannar till och frågar om minneslunden och jag skakar på huvudet. Visserligen är jag inte ny på platsen; det finns en familjegrav alldeles invid motorleden, men jag har aldrig besökt den annat än i dagsljus. Alla jag möter går i motsatt riktning. Ingen vandrar ensam in i mörkret förutom jag och min barnvagn. Gravstenarna lyser som lanternor på ett stort djupt hav och i vagnen är dottern exalterad, kränger fram och tillbaka, får hjulen att slira åt höger och vänster och tycks inte särskilt besvärad av det bristfälliga synfältet framför oss. Hon frustar och pustar som en häst som hålls för hårt i tygeln. Jag ökar på stegen, kanske för att platsen upplevs så stor. Kanske för att jag stressas av att hon i vagnen vägrar tumvantarna och att fingrarna snart kommer bli röda och stelfrusna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.