Kategorier
Text

Linje 58

Längre in i mörkret och den tivoliliknande känslan avtar. Jag stannar till och betraktar den kolsvarta jordbassängen med de vitblossande ljuslågorna. Går fram till en gravsten för att utläsa namnen och måste gå nära för att över huvud taget se någonting. Kylan kryper längs ryggraden och inget av namnen på läggs på minnet. Ansträngningen, uppmärksammandet som svävar i form av de guldinristade bokstäverna skänker en märklig tröst. Att någon krattat, planterat och tänt ljus är en omsorg som låter sig förstås; gravstenen är en dialog med den bortgångne. Men jag börjar misstänka att vi kommer gå vilse om vi fortsätter så sjukhuset liksom den blinkande helikoptern som sänker sina roterande blad över sjukhustaket blir riktmärkena.

Dottern blir alltmer otålig. Jag ser mig om efter en plats att låta henne springa fritt på, men överallt är det vägar, korsningar och körfordon. Till slut hamnar vi på den betydligt mer upplysta kyrkogården som krokar i Solna kyrka. När jag lossar vagnsspännet ränner barnet iväg som en furie och jag får snart ägna mig åt att hejda henne från att riva ner gravljus, bränna de små fingertopparna på marschaller eller välta omkull metallflaggor som anger garvarnas placering. På samma självklara vis som hon tar sig an andra, i vardagen mer frekvent förekommande miljöer är nu denna exotiska omgivning föremål för hennes oförblommerade nyfikenhet. I min stundtals desperata ambition att förhindra att en kruka ljung spills ut eller att en ljuslykta går sönder, kan jag inte låta bli att tänka att det är precis vad de döda behöver. En sprudlande liten flicka som klättrar på de mossbevuxna stenblocken och sjuder av livsglädje.

Men efter några intensiva ruscher blir de springande barnstegen allt tyngre och den klättrande lilla kroppen börjar kröka sig. Ett besök i kyrkan tycks övermäktigt trots att den ger ett inbjudande och gemytligt intryck, som om den log mot oss. Jag sätter barnet i vagnen utan protester och sedan rör vi oss genom det halvt dolda bostadsområdet i tegel, förbi vetenskapsbyggnaderna och uppför Solnavägens backkrök. I ögonvrån skymtar jag linje 58 klämta upp längs Torsgatan — enligt tabellen för sista gången denna afton.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.