Starkare än viljan lever slumpen våra liv. Viljan bänder. Slumpen sker. Vanligt är att styras men först i efterhand inse att vi var hon som frös men bet ihop för att den hon älskade ville röka färdigt sin cigarett.
Följa den så kallade egna vägen men försöka att inte klandra sig själv när saker inte går som de ska.
Abstraktioner är skydd mot världen. Konkreta föremål speglar vår identitet, i synnerhet efter en tids frånvaro. Vi behöver självomsorger och en god samtalspartner. Utsatthet kan vara många saker.
Viljan må vara egoistisk.
Slumpen glänser, lite som en omogen frukt. Att hysa tacksamhet förhindrar all sorts förbittring. Att vara strategisk kan ge snabba resultat men gör effektivt våld på själen.
Vi tjusas av ovisshet men klagar när hindren hopar sig. Vi söker trygghet men tråkas ut av allehanda upprepningar.
Vi skyller felriktningar och misstag på vår okunskap när vi i själva verket kanske bara varit lata och låtit ödet sortera våra papper.
Men det behöver inte vara så allvarligt. Eller för att citera den danska poeten Inger Christensen: »Jag har med mig själv att göra som en försvinnande liten del av en mänsklighet som förtvivlat förnekat sin egen slumpartade existens«.