MARIANA EHRENKRONA

I den moderna staden blundar man för döden.

Kyrkan är igenbommad, en »färdigköpt trösteplats« som liknas vid ett »postkontor på en söndag« (Rilke, Rainer Maria 1951, s. 87).

Det är den sista spegelbilden som hon kliver ut med, som är ett minne av henne. Hennes självbild.

Pappans gälla röst gör att hon missar hållplatsen. Ett ordentligt skyfall över Gustav Vasa kyrka. Täckjackan fungerar som paraply.

Hon tråcklar sig förbi de två unga kvinnorna i barnvagnsutrymmet. De som talade om festen på hennes gamla gata, i hennes gamla lägenhet på två trappor, om en inflyttningsfest hos den ensamstående kvinnan som köpte lägenheten, som betalade bra för hennes gamla golv, hennes utslitna kök och buktande garderobsvägg.

På krogarna sammanförs de viktiga uppsynerna med de små, rädda insidorna. De sittande och stående ser förbi varandra. Hon föreställer sig konversationerna som hon själv deltagit i så många gånger utan att bli vare sig klokare eller lyckligare, bara tröttare. Dyr mat på tallrikar översköljda med näthinneglans som ingenting fäster på. Immade flaskor och snåla smilband. Varför detta överflöd när allt som kramas ut ur det är leda?

Själv känner hon likadant, att hon levt sitt liv, att hon kanske levt färdigt. Att allt som spelas upp numera är på gränsen till hur mycket upprepning som hon klarar av.

Rastlösheten är som mörkret, ständigt föremål för hennes andetag. Hösten märks i träden som får karaktär och vemod. Ett hafsigt, oplanerat regnoväder i en blåst som drar grenverken närmare dvalan.

Hon låter stegen glida genom stuprörsändars forsande fontäner bort till andra änden av gatan där det finns en annan busshållplats, en annan pappa med ett barn, andra kvinnor som ska på fest och därför står tätt intill varandra så att de kan känna varandras parfymer, andra hållplatser att missa och andra kyrktorn att stirra upp mot för att avgöra regnets intensitet, ja, hela dess avsikt med natten för att så småningom återvända hemåt, till samma nya lägenhet och samma spegel, samma säng och sovrum, men med ett annat avtryck i bröstet när hon i gryningen till sist går och lägger sig.

Överallt översköljs vi med information som med hjälp av de senaste decenniernas obegripligt snabba teknologiska framsteg, ger ringar på vattnet. I denna hejdlösa spridning vecklar sedan ny information ut sig och äter sig in i våra medvetanden. Det ofantliga informationsflödet blir till slut ett med oss och vi införlivas i vad vi kallar bruset. Vi, liksom informationen som vi tar del av, förvandlas till ett enda massivt surr där vi förväntas äta och sedan låta det autonoma nervsystemet ta hand om resten. Matsmältningsprocessen av information går per automatik. Och surret är väl regisserat utan att det finns en regissör varför vi gång på gång lär oss svälja nya påståenden om världen.

Givetvis saknas det plan med informationsströmmen annat än att den ska fortsätta. Fri är dock vem som helst att nyttja dess potens och spridningsmöjligheter för uppmärksamhet. Det finns inget hav i vilket forsen mynnar ut och neutraliseras. Det finns bara ett sammelsurium av godtyckliga, slumpartade handlingar som hakar i varandra. En spretig massa av krokar som har sitt fäste i en överproduktion, närt av en lika omättlig som okritisk hållning hos mottagaren. I bästa fall uppstår kritik av det enskilda informationsinslaget, men själva apparaten, ramverket inom vilket allt detta produceras och reproduceras, är godtaget och accepterat. Informationsindividen medverkar i ett cirkushjul av lika stora delar menlös underhållning som illvilligt eller illa underbyggt faktafrosseri.

För att vara kritisk måste man förstå mekanismerna bakom det som man kritiserar. Att vara kritisk är att analysera vad man tar del av per se, men också att nagelfara omständigheterna inom vilka det sker. Kritiken kräver en medvetenhet om att det hade kunnat vara på ett annat sätt medan den okritiske accepterar ordningen som den enda möjliga. Den okritiske lämnar informationsspektaklet för att nästa morgon glatt återse det igen; och om man inte gillar kanalen byter man raskt till en annan.

att ett brådmoget barn ofta blir en barnslig vuxen. Dock ska barnsligheten inte förväxlas med omogenhet. Barnsligheten är lekfullheten som det brådmogna barnet tampas med medan den vuxne som behållit barnasinnet njuter fullt ut av sin fantasi. Det brådmogna barnet vill förstå världen. Den barnslige vuxne har ännu inte givit upp hoppet om att förstå världen.

Jag vande mig vid att dagarna kom att likna varandra samtidigt som naturen förändrades, ibland bara med små variationer, omgivningarna skiftade så subtilt att det kunde röra sig om att en blomma jag inte sett tidigare fastnade i synfältet eller att grönskan hade fått en annan ton eller att bergen var mjukare i sin rundning eller att marken var fylld av plättar av snö som gnistrade i solskenet. Ju längre tiden gick desto mer sjönk jag in i något annat, något avlägset allt som jag tidigare förknippat med mig själv.

… kräver din bekräftelse, men ger bara tystnad i utbyte.

… anser omgivningen vara medlet och om medlet tryter, skulden.

… inordnar världen så att världen är till för denne.

… suger energi ur sin motpart, men tröttnar aldrig på sig själv.

/ Fåfänga är konsten att röra en annan människas medlidande.

/ Vi avundas Dostojevskijs idiot som vi avundas naturbarnet.

/ Att slippa reflektera är att vara neutral, att aldrig dra åt något håll, att vara oantastlig.

/ Tiden är vår största vän eftersom den säger åt oss att ge upp försöken på fulländning.

/ Kärlek är lättast mellan människor som någon gång haft svårt att älska sig själva.

/ Lidandet går inte att tvätta bort som en fläck om någon nu trodde det. Lyckan kräver disciplin, ansåg grekerna. Vi tror som bekant på de snabba belöningarna. Vi har skrotat ansträngningen eftersom den plågar oss mer än målet fyller oss med glädje.