1842 gavs Gustave Flauberts debutverk, den lilla kortromanen November ut. Temat och tankegångarna känns igen från författarskapets första, exceptionella trevanden i vad Flaubert skrev som sjuttonåring men som inte trycktes förrän långt senare till de stora realistiska romanerna som hans eftermäle kommit att vila på.
En hypersensibel ung man söker sig kärlekstörstande och frihetslängtande ut ur ensamheten, vilsen men nyfiken på livet för att ömsom tro sig se sina idealistiska föreställningar uppfyllas, ömsom kasta sig i besvikelsens vattentunna där den brinnande själen dunstar som regndroppar på det översta ytskiktet. »Jag försökte i skogarnas och vattnens ljud upptäcka de ord som andra människor inte hörde och jag lyssnade uppmärksamt för att uppfatta uttrycken för deras harmoni« (Flaubert, Gustave 1964, s. 25). Av vad som blir den första erotiska erfarenheten och det omtumlande kärleksmötet med den äldre, prostituerade Marie uppslukas ynglingen fullständigt. Lidelsen förblindar honom och tiden suddas ut varpå Marie med sina mjuka former, sin speciella doft och sexuella välbehag försvinner lika snabbt som hon kom. Passionen förefaller drömlik, overklig, fabulerad — som den tidens pojkrumsfantasi — där köttet, fettet och koppen som varit så påtaglig plötsligt framträder väsenslik. Begäret handlar inte om kvinnan primärt utan om illusionen om henne och om världen som en bedräglig, vilseledande och tondöv plats. Därför är också återvändandet till den juvenila och ofarliga ensamheten — »Han blev sorgsnare än någonsin förr och dagarna blev längre än någonsin för honom« (Flaubert, Gustave 1964, s. 118) — med den för tidiga döden som följd endast ett led i fullföljandet av de allmänna livsbesvikelsernas ideologi.
Berättarmässigt är November uppdelad i två delar. Den första delen berättas av den kärlekskranke, oerfarne ynglingen. I den senare delen tar en annan berättare vid och avslöjar att det hittills rört sig om ett bokmanuskript. Det väl beprövade metagreppet skapar distans till det känslomättade innehållet och etablerar ännu en nivå i diskussionen om verklighet kontra illusion. Såhär skriver den nye berättaren: »Manuskriptet är slut här men jag har känt den som skrev (…)« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). Han fortsätter: »Troligen har väl vår man inte funnit mer att säga« (Flaubert, Gustave 1964, s. 111). En tredje röst som vävs in är Maries som återges i form av en längre monolog inför sin unge älskare: »Hör på ska du få höra hur mitt liv har varit« (Flaubert, Gustave 1964, s. 75). Inte bara får vi lyssna till hennes livshistoria, vi får också inblick i hennes tankar, i hennes inre — hon går från objekt till subjekt — som i denna minnesvärda passage: »I kyrkan betraktade jag den nakne mannen på korset, jag reste upp hans huvud, jag gav honom bättre hull, jag gav hans lemmar färg, jag lyfte hans ögonlock« (Flaubert, Gustave 1964, s. 78).
Efter läsningen blir det flaubertska debutverket närmast en flyktighetens lovsång. Vem var egentligen den unge mannen som förälskade sig i en sorts Maria Magdalena-gestalt? Jag tänker på novemberdimman som lägger sig som ett skirt, älvaktigt filter över världen, som inte döljer den, men som heller inte avslöjar vad som finns och frodas där under.