LITTERATURVETENSKAP
Om jag arbetar inåt, mot kärnan för att upptäcka att jag måste ut igen, från det centrerade till kanterna. Om jag ser min egen spegelbild i fönsterglaset med snön utanför, drivorna av fruset regn, gråa liksom asfalten … Allt är broar, ordsammansättningar. En vetenskap om litteratur är en vetenskap om prepositioner, positioner, utsiktsplatser. Dessa sammansmälter och är olika beroende på hur jag ställer in siktet, vrider kroppen. Det hade kunnat bli ett sorgligt äktenskap, det mellan böckerna och vetenskapen men jag tror att där finns något att hämta. Förutom då jag känner mig lurad, då jag känner huden särskilt tydligt och tänker: det här går inte! Jag prövar något nytt, vänder blad, letar mig framåt, bakåt, uppåt och neråt. Jag har en bok av Samuel Beckett bredvid mig. Den kräver sin analys, det är något som blir till i systematiserandet av ord, det kan jag inte förneka men i insikten om teorin som ett sätt att rama in – likt fönsterrutan ramar in snövallarna – får jag inte glömma upplevelsen …
KRITIKERN
Kritikern som apparat, som förmedlare av en apparats funktionssystem. Kritikern ger bruksanvisningen, ibland inte mer än så, ibland mer än verket tillåter. Kritikern läser det sämre, bättre, djupare, ytligare. Reflektorn, en kritisk röst. Det glänsande exemplaret i brevlådan. Expertutlåtandet. Sågningen vi minns, hyllningarna vi inte minns. Nej, kritikern är ingen recensent. Det vore att reducera denne till en maskin av omdömen. Och utan kritiken? Vad vore litteraturen då? En konsumtionsvara? Ett skyltningsexemplar? Kritikern ger verket tyngd, något att falla tillbaka på. Men det kan stå och falla med den, raderna av surt eller sött. Maktfaktorn är ett faktum. En kopp dåligt kaffe, sömn på fel sida och ett omdöme därefter. Initierat kunskapsletande, referenser och ett långt liv av läsande. Kritikern behöver litteraturen men behöver litteraturen kritikern? Smakutgjutelser eller litterära analyser? Jag ser min kritiker i en svart kavaj och i en lika svart polotröja på Dagens Nyheters nyrenoverade kulturredaktion när jag är sexton år och vill bli journalist. Litteraturkritikern öppnar något för mig, min nyfikenhet väcks. Men jag är medveten om förmågan till ödeläggelse. Tudelningen är en del av världen, det som inte går att dela itu, går heller inte att bygga upp.