Decemberdagar

Kylan kom och lamslog staden. Folk syntes påpälsade, försjunkna i sig själva och inte särkilt upplivade av det bitterkalla tunna snölagret som hunnit falla och blivit kvar. Sedan följde ett par veckor av en mer ordinär Stockholmsvinter med temperaturer runt nollstrecket, gråa moln och slask där värmen från tunnelbanenedgångar, butikslokaler och matleveransskotrar bidrog till känslan av att vintern innanför tullarna skulle motas bort.

Trots att jag är född under en av 1980-talets vargavintrar har jag ingen särskild fäbless för kyla. Visst kan jag känna mig stärkt av en promenad i minusgrader och knastrande snö under fotsulorna ungefär som jag känner mig pigg efter en kall dusch. Och visst kan jag tjusas av kölden som letar sig in innanför skinnet och skrämmer cellerna, får det att värka i köttet och får huden att strama och skrika. Och visst kan jag se skönhetsvärdet i gnistrande vita snökristaller som bildar en mjuk matta över den annars så grå och livlösa asfalten och ömt återkastar vintersolens milda strålar. Ändå föredrar jag det som för de flesta är synonymt med dystert, ändlöst nordiskt modernt vinterväder. Det smutsvita, anonyma gatuslasket och nolltemperaturerna som stundtals sluter sin vackra varmluftsdimma runt trafikljusen och bilarnas tak, men som mesta tiden lämnar en intetsägande tomhet efter sig. Vädret under vinterhalvåret som får folk här uppe i norr att knapra piller, boka resor till Thailand, dricka för mycket, isolera sig och med bleka ansikten masa sig till jobbet i väntan på de ljusare månaderna.

Och ändå är just december och den annalkande julen någonting som fyller många av oss med förväntan, en välbehövlig dos av stämning som kan te sig lite barnslig, lite kitschig och menlös för det flertalet icke-troende i den kristna världen, men som skänker ett slags trygghet, en trevlig inramning. Tonvikten läggs ju snarare på godsaker, julklappar till barnen, pyssel och frosseri av allehanda mat än på Gud och Jesu ankomst. Här finns också möjligheten att fylla sitt hem med saffransbak, granris och kryddnejlika instuckna i apelsiner, samt att acceptera diverse billigt pynt och krimskrams som aldrig hade kommit över tröskeln annars.

Och det är någonting med veckorna före jul som väcker en nostalgi inom mig. Inte så mycket till min barndoms jular som till jular och tider som jag aldrig upplevt.

När jag en mörk decemberkväll i femton minusgrader transporteras på en folktom buss från Södermalms utkanter till min hemstadsdel är färden så koncentrerad av intryck att jag tycker mig se de frostbehängda, ödsliga jularna från en tid innan jag fanns spelas upp för mitt inre. Kylan gör staden stängd för annat än de inre tankarna och fantasin som jag väver ihop med adventsljusstakarna i hemmen längs Ringvägen. Fönstren i folkhemsstil som drar upp skiljelinjer mellan det yttre i dvala inbäddade stadslandskapet och den innanför väggarna för mig osynliga världen. Jag ser inga människor där inne, men jag vet att det pågår någonting för ljusen kommunicerar liv, bryter ett slags ensamhet.

Ensamheten som följer med mig under färden är annars behaglig, aningen fylld av saknad och vemod som kännetecknar brytpunkter som ett nytt års inledande eller blomningen i maj. Men jag hemsöks också av en känsla av att tiden har lösts upp, att jag inte vet om det är nutid eller om jag lika gärna kunde befinna mig på säg 1950-talet och att det där inne i folkhemshusen i själva verket är historia. Nuet existerar inte och ändå är jag helt och hållet närvarande i det som pågår. Väljer jag kanske att bortse från tecken och markörer ur min samtid för att hänge mig åt fantasin och dagdrömmen om en svunnen epok? För att komma bort en stund, fly till en plats helt dikterad av min egen föreställningsförmåga?