Ett par båtar tecknar sig vid himmelslinjen. Även ett dött hav har sina stämningsväxlingar, sina varierande mängder av tång och alger som forslas in och ut av vindar. Och sina färger som alla går i gråhetens, stålblåhetens och det vita skummets tecken. Liksom sin uppsättning fåglar som stormtrivs i vattenbrynet, lever halvårsvis här innan det bär av till varmare breddgrader. Fåglarna skapar symmetriska formationer när de ger sig upp mot fälten för att leta mat i åkerjorden. Deras kraxande och kvackande. Deras sammansvetsade samvaro.
Bakom mig har jag Sjörfartsmuseet och farbröderna på bänkarna som ordar om än det ena, än det andra. Kanske raljerar de kring nollåttorna. Det finns något löjligt över turism, det är jag den första att tillstå. Jag drar in Östersjöluften som paradoxalt nog känns välgörande, som tar mig från julis vibrerande och instängda hetta till min barndoms finaste stunder och platser. Kanske kan detta få min hjärna att vakna till liv igen. Kanske är luften viktigare än man tror. Det är innan jag vet att jag om några dagar ska bli sjuk och att augustiregnet — det efterlängtade sommarregnet — inte ska upphöra att falla.