Vi får inte kompromissa! Vi måste löpa linan ut!
I Baudelairedikten »Kadavret« skildras ett ruttnande hundlik, metaforen för ett kvinnolik, som sexuellt objekt. Och det är inte bara fascinationen för det avvikande och frånstötande som kommer till uttryck, det är också en banalisering av döden. Avsaknaden av sentiment och vördnad för livet efter detta kan ses som en blinkning mot katolska kyrkan. Men de första stroferna i »Kadavret«, erotiseringen av döden där vätskor och fysiska tillstånd gestaltas i chockartade bilder, avlöses emellertid av en idé om evigheten, en kärlekshyllning till kvinnan och till dikten: »… allt det som var av himmelskt ursprung i upplöst kött skall evigt hos mig leva kvar!« (Baudelaire, C. i tolkning av Björkeson, I. 1986, s. 50). Det levande ska en gång dö för allt förgängligt förgås, men konsten och kanske ibland även kärleken, består. Evigheten är inte avskaffad.
Tillvaron må sakna kärna. Moderniteten har gjort oss vilsna.
Men rått, vackert och hämningslöst blir livet något att fånga, att förhålla sig estetiskt till. Tiden öppnar för kritik, för en drivkraft till formulerandet av en annan verklighetsbeskrivning. Eller varför inte låta drömmarna och fantasin ta över?
Baudelaire dog relativt ung, bara 46 år gammal, och då härjad av sitt hårda leverne. Blicken behöll han in i det sista liksom sin sylvassa formuleringskonst. Formmässigt behärskade han sonetten men skapade också en helt ny stil – prosapoemet som den oavslutade Mitt nakna hjärta ger prov på. Baudelaire var en poet som badade i kontraster, som värjde sig mot förenklingar, men som aldrig lät desperationen bli otyglad eller cynismen fördunkla stilistiken. Han klädde av och på, lekte och bytte spår, han ondgjorde sig och höjde saker till skyarna om vartannat. Han etablerade ett eget universum, ett kabinett av allehanda skruvade syner och synvillor, förvrängda föremål och skönhetsobjekt. En drömvärld där inget gick fritt från rannsakan.
Målning Vincent van Gogh, Flower Vase with Thistles, 1890