Vi befinner oss i en tid då borgarklassens konsumtion och nöjeslystnad har upphöjts till religion och där specialisering och ekonomisk avkastning värdesätts högre än andlig förfining. Vem blir konstnären i en sådan tid? En flanör? En dandy? En evig outsider? Vi kan begrunda de blinkande skyltfönstren under vårt flanerande och med klädsam distans skildra vad det är vi ser i arkaderna som Walter Benjamin gjorde i sina passagearbeten. Vi kan strosa under oändliga skymningshimlar likt Hjalmar Söderberg i ett fin de siècle-melankoliskt Stockholm eller gömma oss i någon obskyr bordell som de parisiska dekadentförfattarna.
Urbaniseringen tycks oundviklig. Det är till staden alla vill. Ett kommersiellt paradis för en köpstark medelklass eller en frizon för de utstötta, de som inte passar in? Det är fritt att välja perspektiv. Men naturen är inte renare. I Baudelaires dikt »Korrespondenser« blir den till och med en mänsklig konstruktion. Här finns inget av den oskuldsfullhet eller oförstördhet som romantikerna ville tillskriva moder jord. Naturen förvandlas till »ett tempel« (Baudelaire, C. i tolkning av Björkeson, I. 1986, s. 34) med dofter som kan vara både »friska som barnhud« och »morbida« (Baudelaire, C. i tolkning av Björkeson, I. 1986, s. 34).
Livet som idealitet är inte möjlig. Lika naiv som föreställningen om att storstaden erbjuder lycka med sin berusning, verklighetsflykt och sitt lyxsökande, är idén om att dess motpol – landet och naturen – härbärgerar en möjlig exil. Kvar blir spleen eller melankolin. Människan kan visserligen frigöra sig från samhällets bojor, men aldrig från sig själv. Baudelaires människa måste förhålla sig till plats, identitet och livsuppgift i en tid med stora utvecklingssprång. Den som följer samhällsnormerna blir olycklig, men svaret finns inte heller i förlustandet, avståndstagandet eller i den sysslolösa tillvaron. Mjältsjuka är ett mentalt sjukdomstillstånd utan botemedel.
Kanske kan konsten och skönheten lindra lidandet.