I en tid av social isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är där essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.
Personliga betraktelser som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man i svepande drag kunna beskriva essäistikens fader, Michel de Montaignes stil. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Därtill är formerna för hur en skrift ska se ut strikta. Montaigne tar sig an något outforskat; han skapar en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Och han är inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Det är dock fransmannen med en redan blomstrande karriär som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han dragit sig undan.