Kategori: Text

Många är de som vill uttrycka sig konstnärligt, men väldigt få, en rungande minoritet av dessa skapande individer är vad jag skulle beteckna som konstnärssjälar. Att ha ett skaparbehov och en vilja att uttrycka sig är inte detsamma som att vara ett med sitt uttryck utan att det blir konstlat eller manierat. Någon som framhäver sig som konstnärssjäl är det sällan. I stället finner vi dem ofta i en sorts andlig och samhällelig periferi. Det är inte ens säkert att de sysslar med skapande verksamhet. Kanske går de till ett »vanligt jobb« och dagdrömmer sig igenom tiden med den inre vantrivsel som ett sådant arbete framkallar och med följden att de gravt underpresterar. I skolan ansträngde sig dessa individer inte nämnvärt eller fick ojämna betyg eftersom sådant som inte intresserar dem, ignoreras.

Sedan unga år är konstnärssjälarna också ofta konsumenter av allehanda sinnesvidgande substanser som frambär verklighetsflykt, minskar känslan av utanförskap eller behandlar den psykiskt avvikande personlighet som de tycker sig ha. De är udda existenser som har svårt att bejaka sin excentricitet eftersom omgivningen i regel vrider sig nervöst eller ställer sig allmänt oförstående till den. Känslan av att vara född annorlunda löper som en tråd genom uppväxt och sedermera vuxenliv och tenderar att behöva dövas eller mildras allt eftersom konformism och anpassning visar sig vara svårt eller omöjligt. Detta är också någonting som den självdestruktiva sidan eldar på. Ett skaparliv som får blomstra verkar skyddande, men om ansvaret som ett unikt kall eller en begåvning utöver det vanliga bär med sig, avfärdas eller inte tas på allvar riskerar i stället avgrunden att bli anhalten. Kombinationen substansmissbruk och skapandeliv är en gammal kliché och att konstnärssjälen tar till kemiska preparat som ett skydd, ett pansar mot världen, ingen nyhet. Samtidigt kan det ibland gynna frisättningen av den så välbehövliga kreativiteten och idéerna, men då mestadels i unga år innan de fysiska följderna av ett missbruk visar sig. Högkänsligheten är emellertid ett personlighetsdrag som konstnärssjälen måste leva med. Neuroser, ångestattacker, tvångs- och upprepningshandlingar likaså, liksom vanföreställningar, social isolering och depression.

# För att se sin samtid måste man bada i det förgångna.

# Om man älskar någon är man blyg att visa det öppet. Där finns inget att bevisa, bara en genans över hur lyckligt lottad man är.

# Beundran är i regel ordlös, översvallande beröm, kompensatoriskt.

# Vänskap är en tunn tråd på vilken förtroenden och kompromisser vilar.

# Barn kan vara oändligt vackra och oändligt trumpna.

# Inskränkthet är rädsla ackompanjerad av övertygelsen om att man besitter yttersta tolerans.

# Viljan att vara till lags är lika delar empatistyrd som åsidosättande av uppriktigheten.

# Att göra som Faust och göra det oreflekterat: tidens dussinindivid.

# Flera lager hos en människa märks i blicken. Hon befinner sig samtidigt någon annanstans och först den som ser hennes avlägsna paradis kommer förföras av närvaron.

# Det är lätt att förirra sig när man leds av tron att det går att ledas.

# En man som man älskar är intagande i varje rynka, i varje mening som sägs vid frukostbordet.

# Oron är snöflingor som man tror ska smälta när de når marken.

# Att arbeta är att ta semester från att ta hand om ett hem. Att arbeta är att lyda. Att ta hand om ett hem är att vara sin egen chef.

# Freud kan man skämta bort för att han stundom träffade skrämmande rätt — kokainstinn, kåt och kedjerökande. Och en smula vilse i nattmössan.

# Ett ansikte som lever är ett ansikte som skriker ut en känsla utan ord.

# Mannen upptas av kvinnans skönhet, men förmår aldrig relatera till barnafödande, denna existentiellt hisnande erfarenhet. Därför finns det knappt någonting skrivet om förlossningar i (den manliga) litteraturen, men desto mer om kvinnlig skönhet.

# Skrivande är ett begär, en livsstil och en urusel källa till inkomst. Likaså konsten: en lyx, en glädjekälla, ett hisschakt.

# Trygga vägar är tröttsamma. Motgångar, lika nyttiga som ensamhet. Ödmjukhet kommer av att man förlikar sig med att alla man älskar ska dö och att man själv ska dö ifrån dem man älskar. Oförutsägbarheten i det inre livet, en nervtråd, ett ljuvligt gift.

# Avund är en bitter drivkraft.

# Nostalgi är återuppväckande av epoker som man aldrig levt i även om man levde då. De var alltid annorlunda när de pågick.

# Familjen kan vara den främsta källan till lycka och olycka.

# Krig vanställer förnuftet, stryper medkänslan och torterar det som finns kvar av mänsklig värdighet.

Järnjalusin är sedan länge uppdragen. Det som kvarstår av muren, en turistattraktion. Ruinerna efter ett fallande ideologiskt skrytbygge, plundrade och sedermera återuppbyggda med visioner om en ny storhetstid.

De politiska morden i den före detta stormakten: vardagsmat. Liksom krigen. Tjetjenien, Georgien, Syrien och landet man kallat Lill-Ryssland.

Förföljelser av oppositionella byggd på förföljelsemani. Förgiftningar som skapar rubriker. Fängslanden av oliktänkare, dissidenter. Ingen och inget får hota den rådande regimen. Förrädarna och fienden straffas hårt.

I vakendrömmen inleder Ukraina ett romantiskt förhållande med sin storebror. I verkligheten spills ännu mer blod på en gangsters bleka händer.

Människor flyr och familjer splittras. Jag tänker på Raskolnikov när han överväger att dränka sig i floden Neva. Begår Ryssland ett långsamt självmord?

Inget är så meningslöst. Jag förstår plötsligt första halvan av 1900-talets författarkår och dess besatthet av krig. Det finns inget försvar, bara obegriplig attack.

Jag förstår bättre hur det är att omges av våld beordrat av någon som helt förlorat moralen. Om det ens funnits någon.

Rökridåerna mellan Kreml och resten av världen är som röken efter raketerna som exploderar så att byggnader och bostadshus pulvriseras. Bilderna är starka: barn i bussar på väg ut ur ett hemland i brand. De bryter ihop av oro och saknad av sina fäder och bröder. En askgrå kropp forslas ut ur en rasmassa. Söndersprängda kvarter och kärnkraftverk i lågor. Nyfödda som tar sina första andetag i en mörk källare. Ingen mat. Ingen el. Snart inget vatten i flera ukrainska städer.

Imperialistens armé imponerar inte särskilt. De unga vilsna männen är insatsen. Det är inte första gången man offrar dem hej vilt. För kaptenen vid rodret i Moskva är fast besluten att vinna och han är nöjd med insatsen hittills. Fler och fler städer läggs under den invaderandes fötter.

Drömmen om Postsovjet är … skönmålad, stickande, hotfull. Det finns lika mycket vansinne som kallt beräknande hos arkitekten. Oskyldiga får betala priset. Varje dödstal är en påminnelse om lögnernas förmåga att rättfärdiga de mest fruktansvärda handlingar. Hatet växer.

På gamla tevebilder glöder ögonen hos det släta stenansiktet i Jeltsins palats. Han verkar ha planen klar fast få vet om den. Dem han vill hämnas, dem han vill förgöra, det som han vill bygga i drömmen. Ännu i sin linda i den ryska vilda västern.

Landet är nu ett sorgligt kapitel, utfryst och bespottat, ekonomiskt och politiskt. Få trodde att Sovjetunionen skulle upplösas. Få trodde att invasionen av Ukraina skulle bli så skoningslös. Få tror att Putin kommer falla.

Och här står vi. Med en ny verklighet i famnen, en overklig tid, en tid av sorg. Först pandemin och nu detta. Ur askan i elden. Hoten lever inpå oss. Europa skälver. Gränserna gungar. Människor flyr. Vi ruskas om och ber om fred, men allt talar för att det kommer bli värre.

Jag tillhör en bortskämd generation. Krigen har varit för långt borta geografiskt eller för historiska, för abstrakta. Vi har ägnat oss åt annat, vi har kanske inte förstått allvaret i en erfarenhet som vi inte gjort själva. Vi har tagit saker och ting för givna, beklagat oss över småsaker.

Jag måste lägga allt åt sidan ett tag. Det som pågår lämnar inget utrymme åt hårklyverier. Det finns bara medkänsla och ilska kvar.

Att ta del av svensk kulturdebatt är som att äta överkokt pasta som kocken inte ber om ursäkt för, eller utger för att vara något annat än just överkokt pasta. Det är att få vidbrända åsikter nermalda i en brännande hals och samtidigt kippa efter luft i form av en originell tanke eller en argumentationslinje som bygger på annat än de vidbrända åsikternas malande tyranni.

Ett oväntat haveri av min hemsida gjorde att jag i iver till följd av uselt tålamod med teknik som inte går min väg, registrerade en ny hemsida. Den skulle ersätta mitt förlista skepp som jag för evigt trodde var uppslukat av den digitala havsbotten.

Men med viss hjälp lyckades jag fiska upp vraket igen och plötsligt hade jag två registrerade hemsidor som jag betalade för. Den nya hemsidan, som till sitt utseende är ännu mer spartansk (hur det nu är möjligt?!), har dock fler och bättre funktioner. Alla uppdateringar signerade WordPress omfattar helt enkelt inte min nuvarande plattform och ett nytt haveri kan vara att räkna med.

Så med detta lite bräckliga skepp ömt gungandes på vågorna, öppnar jag dörren till ett parallellt kapitel ur min värld, Skisser ur vardagen på marianaehrenkrona.com. Än vet jag inte hur den nya sidan kommer utvecklas och vilken form den kommer ta annat än att ambitionen är att den ska innehålla mer av ögonblicksbilder och spontana avtryck ur vardagen, texter som är mer dags- och situationsbetonade och tja, kanske lite mer skissartade.

Du är välkommen att följa mig såväl här som där.

Gott nytt 2022!

Kylan kom och lamslog staden. Folk syntes påpälsade, försjunkna i sig själva och inte särkilt upplivade av det bitterkalla tunna snölagret som hunnit falla och blivit kvar. Sedan följde ett par veckor av en mer ordinär Stockholmsvinter med temperaturer runt nollstrecket, gråa moln och slask där värmen från tunnelbanenedgångar, butikslokaler och matleveransskotrar bidrog till känslan av att vintern innanför tullarna skulle motas bort.

Trots att jag är född under en av 1980-talets vargavintrar har jag ingen särskild fäbless för kyla. Visst kan jag känna mig stärkt av en promenad i minusgrader och knastrande snö under fotsulorna ungefär som jag känner mig pigg efter en kall dusch. Och visst kan jag tjusas av kölden som letar sig in innanför skinnet och skrämmer cellerna, får det att värka i köttet och får huden att strama och skrika. Och visst kan jag se skönhetsvärdet i gnistrande vita snökristaller som bildar en mjuk matta över den annars så grå och livlösa asfalten och ömt återkastar vintersolens milda strålar. Ändå föredrar jag det som för de flesta är synonymt med dystert, ändlöst nordiskt modernt vinterväder. Det smutsvita, anonyma gatuslasket och nolltemperaturerna som stundtals sluter sin vackra varmluftsdimma runt trafikljusen och bilarnas tak, men som mesta tiden lämnar en intetsägande tomhet efter sig. Vädret under vinterhalvåret som får folk här uppe i norr att knapra piller, boka resor till Thailand, dricka för mycket, isolera sig och med bleka ansikten masa sig till jobbet i väntan på de ljusare månaderna.

Min dotter och jag trängs på en buss med begränsat körschema. Den åker mellan Vasastaden och kyrkogården nedanför Karolinska sjukhuset och angränsande E18. Den här tidiga kvällen färdas människor i alla åldrar, flera med vagnar eller kärror med oidentifierat innehåll. Min dotter och jag får knappt plats i barnvagnsutrymmet i bussens mitt och när det visar sig att den unga kvinnan som tar upp större delen av utrymmet är blind, genomfars jag av dåligt samvete. Mitt – Ursäkta, skulle … faller klumpigt, platt till marken. Hur kunde jag ha missat hennes smala, vita käpp? Restriktionerna från pandemin är borta, ingen håller avstånd men det finns ändå ett avstånd mellan människor. I Sverige är folk tysta men det utväxlas blickar av olika slag, som om ord och känslor halkat efter, som om det som rörde sig inom oss inte tilläts släppas fram annat än i menande ögonkast. Den offentliga miljön bygger på avstängningsknappar, likgiltighet.

Bussen guppar över den gamla Solnabron som kantas av byggarbeten, avspärrningar och lergropar. Nya Karolinska svischar förbi, utstrålandes alla de senaste årens tidningsrubriker i form av finansieringsfloppar, lokalproblem och personalintriger. Vi ska passera några vetenskapsinstitut och filialer till Karolinska institutet och sedan svänga in på det gamla sjukhusområdet innan vi viker av mot den stora ytan av mörker så när som på alla ljusfläckar som anas denna alla helgonsafton. Inklämd mellan den gamla sjukhusentrén och motorvägen norrut, spelar den inte en lika framträdande roll som allt som vi nyss åkt förbi: den talar inte genom blanka fasader, neonskyltar, slogantexter och led-lampor. Den är väsensskild från allting annat i området.

En verklighetsorgie utan verklighet?

Lagren mellan mig och träden när de inte doppar sina barn i spegelblanka sjöar.

Rysk poet och essäist av judisk härkomst, född 1891 i Warszawa, uppvuxen i Sankt Petersburg och död i ett fångläger i Sibirien. Räknas i dag till en av de största poeterna från 1900-talet. Jag tänker såklart på Osip Mandelstam. Nyligen gav Bokförlaget Faethon ut den lilla pärlan Tidens larm från 1925 i en nyöversättning av Bengt Jangfeldt. Tidens larm är ett prosaverk på knappt 130 sidor som fångar tonerna eller larmet från den vitala, omvälvande och osäkra brytningstiden mellan sent 1800-tal och revolutionsåret i Ryssland 1917. »Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning. Mitt minne är fiende till allt privat«, skriver den vid bokens tillkomst trettiofyraårige författaren och drar undan mattan för den som vill få en dagboksliknande inblick i Mandelstams tidiga liv. Men personligt blir det, om än i syfte att lyfta fram och belysa det som är större än jaget, samhällsförändringarna, kollisionen mellan kulturer och generationer, förväntningar och farhågor.

Huvudstaden Sankt Petersburg — bokens avstamp — är en levande stad och lockar människor från hela Europa. Mandelstam har öga för det brokiga gatumyllret och hur »stadens själva arkitektur« ingjuter ett slags »barnslig imperialism« i hans barnjag. Gatan är den nya skådeplatsen för offentligt liv och från en dag till en annan belönas den med en teknisk nymodighet eller ett monument som ska understryka dess betydelsefullhet. Barnet Mandelstam tittar storögt på de tekniska och militära innovationerna. Och även om Sankt Petersburg inte är ett Wien eller ett Paris, finns här en påtaglig livskraft och en kosmopolitism som inkluderar lättnader för judar att bosätta sig vilket är långt ifrån fallet på många håll. Fadern arbetar som handskmakare och läderhandlare och modern är pianolärarinna. Utbildning värdesätts högt i hemmet och sonen som har både privatundervisning och franska barnflickor, skickas snart till de bästa skolorna. Utifrån sett kan livet tyckas privilegierat och tämligen bekymmersfritt, men den unge Mandelstam upplever snart att det uppstått en klyfta mellan honom och tiden, »den larmande tiden« och platsen för familj och familjearkiv, historia, arv och miljö. Minnesarbetet framstår därför snarare som en uppgörelse med historien och föräldragenerationens bidrag än en okritisk nostalgitripp.