Kategorier
Text

Tidens larm

Senare ska Mandelstam ta avstånd från det politiska idébygge som mynnar ut i revolution medan hans konstnärliga ideal bibehålls. I Tidens larm efterfrågar han en vildsint, djärv litteratur, underförstått, en litteratur som inte tjänar makten eller rätar sig i ledet. Det är kanske lätt att begära i en idealisk demokratisk stat där makthavarna inte straffar det fria ordet. Men redan i slutet av 1920-talet vet poeten uppenbarligen vilket minfält han är ute på. Stalin har dragit åt svångremmen till vad som ska övergå i ett riktigt skräckvälde. I essäsamlingen Om poesin från 1928 skriver Mandelstam: »De sociala skillnaderna och klassmotsättningarna förbleknar inför den aktuella uppdelningen av människor i ordets vänner och fiender«. Eventuell rädsla för konsekvenserna av sina ståndpunkter hindrar honom inte från att fatta pennan, men när han karikerar sitt lands politiske ledare med fingrar »feta som daggmask« och en mustasch som »kryper av kackerlacksskratt«, sugandes »på dödsstraff som hallon« blir det för mycket. Året är 1933 och Osip Mandelstam arresteras omgående av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Han döms till tre års förvisning till den lilla staden Tjerdyn — ett milt straff i sammanhanget för än har avrättningarna av oliktänkare inte nått de höjder som de ska göra så småningom. Psykiskt nedbruten, gör Mandelstam emellertid ett självmordsförsök och får på sin hustrus begäran byta förvisningsort till Voronezj där han inte bara ådrar sig hjärtproblem utan också skriver sina sista bevarade dikter. Han återvänder efter avtjänat straff till Moskva, men i maj 1938 tillfångatas han igen och nu finns ingen återvändo. Osip Mandelstam dör under oklara omständigheter i fånglägret, troligtvis den 27 december 1938. Att hans alster överlevt trots publiceringsförbud under Sovjettiden har eftervärlden hans fru, Nadezjda Mandelstam att tacka för.

När världen bullrar blir språket den bas från vilket allt, inklusive eländet, utgår. I Tidens larm lyder det: »Vi lärde oss inte att tala utan att mumla — det var genom att lystra till tidens tilltagande larm och blekas av bränningarnas vita skum som vi förvärvade ett språk«. Föräldraspråket, det gamla språket måste överges till förmån för det nya, det alldeles egna fräscha och friska språket som tar form inom oss i samklang med vår tid. Och liksom språket måste uppfinnas och utvecklas för att vi ska förstå oss själva och tiden som vi lever i, måste det växa och spira för minnesarbetets skull. Ord och minne är sprungna ur samma individuella källa, samma ensamhetsflod. »Att minnas är att gå ensam tillbaka längs den uttorkade flodfåran!«, skriver Mandelstam. Språket transporterar oss, ger oss den välbehövliga riktningen framåt. De sista dikterna från exiltiden i Voronezj vittnar om den kraft som Mandelstam finner i orden, en sorts dödens bekämpare: »Jag suger mig fast i livet i svartsjuk harm över getingars mäktiga list« (övers. Hans Björkegren).

Nevskij Prospekt är inget Champs-Élysées, men paradgatan eller Nevskij som den kort och gott kallas, blinkar med sina »långa elektriska ögonfransar« för att sedan sjunka ner i den »becksvarta natten«. Det är i natten, i mörkret i det oändliga hålet som Mandelstam gräver och även om han räds vad han ska möta slutar han inte gräva. Modet blir ett ledord, feghet får aldrig diktera handens rörelse. Han avslutar Tidens larm med raderna: »Ett vilddjur får aldrig skämmas för sin päls. Det är natten som bepälsat det. Det är vintern som klätt det. Litteraturen är ett vilddjur. Körsnär är natten och vintern«. Mandelstams poesi har beskrivits som klar, ren och kärnfull. Stenen har varit ett frekvent motiv och fick ge namnet åt den första publicerade diktsamlingen. Men i den sista tryckta dikten från mars 1937 är det ett annat ord som har med naturen att göra som återkommer: vatten — den klaraste av vätskor. Sjö, fiskar, sötvattenhus, fukt, pojken-oceanen, bäck och vattenkrus är ord ur dikten. Strävan mot ett kristallklart lyriskt språk som destillerats på smuts och damm, som är sitt eget, frigjort från »rotvälska« och politiska hänsyn, blir tidlöst och får larmet genom staden att fortsätta eka i våra öron.

Målning Wassily Kandinsky, White Sound, 1908

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.