Äldre litteratur har lutat sig mot universella antaganden, realismens verk lyfter i stället fram individen och den subjektiva erfarenheten. Emma och Charles kan vara alla och inga. Ju mer sinnrika beskrivningarna är i Madame Bovary desto mer av individualism och subjektivitet. Ett illustrerande exempel är Emmas erotiska utveckling: »Hennes blickar blev djärvare, hennes tal mer frivolt, och hon var till och med oblyg nog att med en cigarett i munnen promenera omkring med herr Rodolphe, liksom för att utmana hela världen« (Flaubert, Gustave 2010, s. 183).
Samtidigt hade det lika gärna kunnat handla om andra Rouen-invånare eller boende i vilken fransk artonhundratalsby som helst. För makarna Bovary besitter ingen status som gör att de sticker ut. De är inga kungligheter, inga konstnärliga genier, inga förebildliga hjältar. De är vanliga människor.
Huruvida Flaubert ska ha sagt att han själv var Emma Bovary råder det olika uppfattningar om. Om citatet stämmer skulle det kunna vara ett sätt att just understryka hur romanen förflyttar sig bortom sin omedelbara representation. Realismen sänker anspråken och gör det möjligt att lyfta in litteraturen i ett socialt rum där en allt större del människor vistas: medelklassen. Det är inget extraordinärt eller uppseendeväckande som utspelar sig här, och det är inte ett särskilt vackert eller ens groteskt rum. Men det är ett rum där det äts och dricks, där man lever och dör och där historien fortsätter att sätta sina omistliga avtryck.
Målning Jean-Baptiste-Camille Corot, Interrupted Reading, cirka 1870