Författaren ger illusionen av att läsare och berättare vet lika lite om Dora. Dokumentationen av hennes liv görs samtidigt som romanen skrivs. Pusslet läggs gemensamt. Hos Modiano tycks det finnas lika mycket lojalitet med historien som illojalitet med romanen. Släktskap råder däremot med detektivhistorien där en labyrintisk struktur tar läsaren genom oväntade gångar och idén om en kronologisk struktur, åsidosatts (Hutcheon, Linda 1988, s. 109). Intertexten blir också ett medel för författaren att visa kontaktpunkterna mellan nu- och dåtid liksom rummets förbindande funktion. Exempelvis råkar Tourellesfängelset finnas med i Rosenmiraklet av Jean Genet. Genet vistades själv i fängelset bara en kort tid efter att Dora Bruder satt inspärrad där (Modiano, Patrick 2014, s. 114).
Det subtila sätt som Modiano slussar in oss i vad som slutar med deportationen till Auschwitz, är vad man berättartekniskt kallar litotes eller underdrift. De stora gesterna lyser med sin frånvaro, något som gör kusligheten och obehaget inför vad som ska komma större. Relativiserandet eller utmanandet av historien som en konstruerad produkt saknas. Att gränserna mellan fakta och fiktion har upphävts må vara sant, men det gör snarare berättelsen mer angelägen, historien mer närvarande.
Historien blir roman och romanen historia. Det är som att romanen använder historiens byggstenar för att skapa sin särskilda tid och sitt specifika rum, men att den genom sin obundenhet också markerar det som Hutcheon kallar en öppenhet mot nuet och ett motstånd mot det definitiva slutet (Hutcheon, Linda 1988, s. 110). Pusslet kan läggas i oändlighet.