Om flickans eller föräldrarnas fullständiga öde kommer vi aldrig få veta allt. Vad gjorde Dora de första timmarna efter rymningen från internatet i december 1941 (Modiano, Patrick 2014, s. 61 f.)? Och återvände hon till hotellet där modern bodde efter den andra rymningen från klosterinternatet (Modiano, Patrick 2014, s. 91 f.)?
Glappen varken förnekas eller kringgås. Modianos berättarjag sentimentaliserar inte inför utmaningen att återskapa en främlings liv. Det är detektivens villkor. Men jag skulle inte gå så långt som att påstå att berättaren avskriver sanningshalten i sina spår. Detta trots att det i pusslet ingår förvirrande och motstridig information, inte minst vad gäller den judiska flickans två rymningar. Dora Bruder är inte postmodern i det avseendet; i en sådan diskurs blir allt föremål för ifrågasättande.
Berättarjaget har ett historiskt facit och vetskap om det fruktansvärda händelseförlopp som ännu i början av 1940-talet var okänt för Dora och hennes judiska medoffer. Enligt Linda Hutcheon blir det ideologiska rastret på historien oundvikligt och kanske skulle flickans öde inte intressera författaren på samma sätt om utgången av andra världskriget varit en annan. Fotografierna på Dora och hennes föräldrar fungerar som ledtrådar, men vad syns egentligen på dem (Modiano, Patrick 2014, s. 28)? Snarare än bestämda slutsatser om bevisens bristande objektivitet, ger berättaren uttryck för ett tvivel då materialurvalet baseras på tillgången. Historien tycks förgöra sig själv genom att på egen hand sudda ut spår efter svunna tider.
Trots att uppgifterna i polisrapporterna om Doras rymningar är knapphändiga, kan de delvis dechiffrera flickans liv (Modiano, Patrick 2014, s. 73). Tecknen efter henne – från fotografier till rapporter – blir en sorts avkodning av hennes person. Ett par utmärkande drag som att hon var rebellisk skymtar, men särskilt många nycklar till hennes personlighet får vi inte.